Hellre havregrynsgrot tillsammans an oxfilé ensam

Imorgon bitti, klockan 10:40 landar ett Ryan Air plan från Frankfurt med två troligtvis mycket trötta svenskar ombord. Dessa två herrar, som får utstå en lagom lång mellanlandning på Frankfurt-Hahns flygplats för att ta sig hit, ska hålla mig sällskap under min sista vecka här och jag kan meddela att det ska bli underbart roligt att få spendera tid tillsammans med vänner här nere. Jag har ju inte så många kompisar här direkt och det blir rätt lätt ganska ensamt, speciellt nu när jag dessutom inte jobbar. Inte för att jag tänker gnälla dock. Det finns tillräckligt mycket sol, bad och bekanta här för att jag ska må bra med tillvaron. Åtminstone i tva manader.

Juan Carlos, som alltid har en lösning på allting har erbjudit sig att inhysa Niklas och Adam under veckan som de ska tillbringa här och han har dessutom gått och fixat oss en hyrbil under tre dagar för att vi ska kunna åka runt och kika lite på ön. Det är ju såklart vi som betalar för bilen, men jag hade inte kunnat hyra den själv eftersom jag ännu inte fyllt 21 (vilken är en urlöjlig regel som vi inte alls tycker om) och därför är vi mycket tacksamma till Juan Carlos hjälpande hand.

Så imorgon sätter semestern igång på riktigt. Klockan nio ska jag hämta bilen och sen bär det av till flygplatsen för att plocka upp mina semestersugna kurskamrater. Jag kan inte garantera att det kommer bli allt för många blogginlägg under veckan som kommer, men jag kan lova er att jag kommer att komma hem med sjukt många och sjukt snygga semesterbilder. Det blir liksom lite roligare att ta kort när man slipper göra det ensam och när man har någon att ta kort på. Allting blir lite roligare när man slipper göra det ensam. Äntligen ska jag få sällskap!

(en tyst minut tillägnas Jocke Ekström som trots all slit inte hade möjlighet att komma och hälsa på)

Overraskat forvanad

De senaste dagarna har jag befunnit mig i ett lätt förvånat tillstånd. Jag blev förvånad då jag förra veckan fick veta att jag inte skulle behöva jobba mer efter den 27 juli, vilket betyder att jag helt plötsligt har en och en halv veckas ledighet innan det bär av mot Sverige igen. Återigen blev jag förvånad då min sista vecka på jobbet blev den bästa hittills – tillräckligt bra för att jag under min nuvarande ledighet saknar att få gå och jobba (och även denna saknad kom för övrigt som en rejäl överraskning). Förvåningen nådde därefter sin topp under morgonen idag, då jag slog upp ögonen och insåg att jag bara har sju dagar kvar på Fuerteventura.

Jag är förvånad över hur snabbt tiden gått och att sommaren på något sätt hunnit ta slut utan att jag lagt märke till det. Mest av allt är jag dock förvånad över att vi aldrig upphör med att förvånas över hur snabbt tiden går. När jag satt på planet ner, för snart två månader sedan, var jag övertygad om att de kommande åtta veckorna skulle vara över på nolltid och att jag skulle vara tillbaka i Stockholm igen innan jag ens hunnit packa upp väskan. Men trots denna övertygelse så befinner jag mig nu ändå i ett milt chocktillstånd. Två månader har gått och mitt lilla äventyr går mot sitt slut. På torsdag är jag i Sverige igen, men det är ok. Det är dags att komma hem.

Las cuevas de Ajuy

Tydligen ar jag inte sa bra pa att halla er uppdaterade pa vad som hander har nere utanfor Afrikas vastkust (nar jag tanker pa att det faktiskt ar bra mycket narmare till Afrika an vad det ar till Spanien har ifran kanner jag mig valdigt, valdigt langt hemifran), men det hander liksom inte sa mycket som kanns vart att skriva om. Men idag ar jag ju faktiskt ledig och da ar det val inte mer an ratt att jag faktiskt agnar atminstone nagra minuter at att dela med mig av vad jag gjorde for en vecka sen, en annan ledig dag.

I sondags, den 13 juli blir det val, akte jag pa en liten utflykt med Miguel, som ar det narmaste till en van som jag har har pa Fuerteventura. Han jobbar i receptionen pa hotellet och kommer ursprungligen ifran Venezuela, vilket betyder att han har jattesvart har och laser bildorrarna sa fort han satter sig i en bil. Den har sondagen hade vi bada ledigt samtidigt och vi bestamde oss darfor for att lamna Morro Jable och ta en tripp till lite andra delar utav Fuerteventura. Detta beslut tog oss efter ungefar en timmes bilresa langs med slingriga vagar mellan kruttorra berg och dalar, fram till varldens minsta by, Ajuy. Denna lilla hala ligger ungefar 50 meter fran en sot liten strand med jattesvart sand och ungefar 200 meter fran ett kritvitt, fore detta korallrev som i dagslaget ligger langt ovanfor havsytan. I samma omrade finns det dessutom nagra grottor in i berget och det var dessa som var vart egentliga resmal.

Aven om jag aldrig kommer att pasta att Fuerteventura ar en vacker o, sa blir jag mer och mer imponerad av denna gigantiska sandlada. Omgivningen ar sa fullstandigt annorlunda och aven om sjalva on inte ar sarskilt vacker sa ar havet det, och tillsammans bildar de landskap som kan ta andan ur dig och halla dig fangslad i en evighet.

Ljudböcker

Här om veckan kom jag på en så förskräckligt bra idé att jag nästan hoppade högt av lycka när tanken poppade upp i huvudet på mig. Denna idé kändes så självklar när den väl hade dykt upp i mitt sinne att den tätt följdes av en skamsen hur-kan-du-inte-ha-tänkt-på-det-tidigare-ditt-pucko känsla. Idén var ljudböcker. Varför lyssnar jag inte på ljudböcker på spanska när jag ligger på stranden eller sitter ute på terrassen och äter frukost under mina lediga förmiddagar? Dumt, dumt, dumt. Detta har det nu blivit ändring på och numera har jag nästan fler ljudböcker på datorn än vad jag får plats med på min ipod; bland annat två Harry Potter böcker och alla böcker ur Narnia-serien. Jag vet inte hur många timmars lyssning alla dessa böcker kommer att kräva, men jag tvivlar på att jag har tillräckligt med tid för att ta mig igenom dem alla under mina knappa 4 veckor som jag har kvar på denna lilla ö. Men vad gör det egentligen? Man kan ju lyssna på spanska ljudböcker i Sverige också… det är ju det som gör den här idén så förskräckligt bra!

Lönetider

I tisdags (den 1 juni) var det dags för utbetalning av min förskräckligt efterlängtade lönecheck. Jag har ju egentligen sedan i början av maj gått och snyltat på mitt sparkonto och trots att sparpengarna är sparade för lite svårare tider som dessa sommarmånader utan studiebidrag, så gör det ändå ont i mitt hjärta varje gång jag måste sno pengar därifrån. Men nu när lönen äntligen kommit så känns livet genast enklare… även om mer än halva lönen försvann samma dag. Vad i hela friden kan man spendera en halv månadslön på bara sådär hux flux undrar ni kanske nu. Då kan jag tala om för er att det inte är så förskräckligt svårt och det känns inte heller så hemskt jobbigt att jag inte kommer att kunna fylla på sparkontot den här månaden. Numera är jag nämligen stolt ägare till en Nikon D60. Ja. Äntligen. En kamera!

Där har ni min älskling. Visst är hon vacker? Nästan det vackraste ni sett, eller hur? Det är i alla fall det näst vackraste jag sett här nere än så länge. Vad det vackraste är… mja, det är en helt annan historia för en annan dag.

Kattinfestation

Juan Carlos har gatt med pa att ta hand om en katt. Detta betyder att jag i nulaget haller mig sa langt borta fran hans lagenhet och denna nyinforskaffade katt som jag bara kan. Darfor har jag nu borjat skriva en del av mina blogginlagg pa min dator, hemma hos mig i min egen lagenhet. Jag kopierar sedan over inlaggen till Juan Carlos dator, som har internet, och kan darefter lagga upp dem i bloggen. Allt detta for att inte inte ska behova for mycket tid med detta kattskralle, som biter och kloser pa allting som ror sig... och allt som inte gor det. Bli darfor inte forvanade om det dyker upp svenska bokstaver lite har och var. Det betyder alltsa inte att jag i hemlighet smygit mig tillbaka till Sverige i fortid, utan bara att jag avskyr katter.

Forflyttning

Det later haftigare an vad det ar, men jag ska bli forflyttad. De senaste fyra veckorna har jag jobbat som servitris i hotellrestaurangen, men nu har det blivit lite ommoblering av personal. I torsdags blev jag darfor tillfragad om jag skulle kunna tanka mig att jobba i hotellbarerna i stallet for i restaurangen. Tydligen ska nagon pa semester och de behover fler folk dit. Jag forstod inte riktigt allt som sades, men nu har jag i alla fall blivit forflyttad till att jobba i baren. Det kommer antagligen mest bli att springa runt med en bricka och plocka glas, men omvaxling fornojer, sa det ska bli lite spannande att se hur detta gar. Arbetstiderna ar dock inte riktigt lika bekvama som i restaurangen, sa nu kommer jag knappt fa nagon tid att ligga pa stranden och det kanns ju lite sadar faktiskt. Jag ar nastan lite orolig att jag ska komma hem till Sverige lika vit som jag lamnade det.

Jobbet i resaturangen har varit bra, men den senaste veckan har det kommit fler och fler spanjorer till hotellet och detta tycker vi absolut inte om. Fler spanjorer betyder fler smutsiga dukar, fler tallrikar att plocka bort fran borden och senare arbetstider... obetald dessutom. Darfor kanns det ratt ok att jag ska fa byta arbetsplats. Restaurangen ar inte sa varst spannande langre och jag vill prova pa lite nya saker. Dessutom ska jag bara jobba dar under tre veckor och det ar ju ingen tid alls. Tre veckor jobb i baren... sen en veckas jobb i restaurangen eller i baren, det ar inte bestamt an... och sen kommer jag hem. Man kan ju undra var den har sommaren har tagit vagen. Den sjunde augusti och min hemresa kryper sig snabbt narmare och jag kanner mig inte alls sa nojd med detta faktum. Men, men... den dagen den sorgen.

Utflykt pa en fyrhjuling

Det fanns en period i familjen Höglunds historia da vi akte och korde cross lite sadar da och da pa nagot stalle inte allt for langt bort ifran dar vi bodde. Detta var pa den tiden da jag var sa liten att storleksordningen pa den mc som jag fick kora lag i samma kategori som en lite storre stereo och da jag blev sa radd att jag nastan borjade grata nar far min skulle ge sig ut pa banan med sin nagot storre cross. I samma veva som detta har jag nagra vaga minnen av att vi dessutom korde en del fyrhjuling - nagonting som jag i mina yngre dagar tyckte var sa roligt att det infor juletider och fodelsedagar gick att lasa "fyrhjuling" noggrant nedskrivet hogst upp pa onskelistan. Detta familjenoje dog dock ut, av nagon anledning, och det var lange sedan jag fatt tillfalle att kora en fyrhjuling - tills idag!

Idag har vi namligen varit pa utflykt med ett gang fyrhjulingar. Det tog ungefar tre timmar totalt och vi har kort pa slingriga grusvagar langs med kusten, med ett klarblatt hav pa ena sidan och ett kruttort manlandskap pa andra. Det var gryyyyymt! Jag tanker inte komma och pasta att jag finner denna o sarskilt vacker... men efter var lilla utflykt idag sa ar jag mer an imponerad av detta landskap. Det ar sa fullstandigt annorlunda att man inte kan bli annat an fascinerad over ens omgivning. Det har i alla fall varit en helt underbart bra dag idag och de har tva lediga dagarna har varit mina tva basta dagar pa Fuerteventura hittills... och fyrhjulingssafarit har faktiskt bara spelat en ganska liten roll i detta, men resten tror jag att jag sparar till en annan dag. Har far ni i alla fall lite bilder fran en fyrhjuling!

Har sitter jag och kanner mig hur lojlig som helst medan Juan Carlos forsoker klura ut hur man anvander min lilla Canon Ixus, men visst lyckades jag tajma outfitten ganska bra till att passa fyrhjulingen?

Matglad som jag ar var jag ju saklart tvungen att ta kort pa mackan jag at innan vi akte ivag pa utflykten. Riktigt bra macka kan meddelas, och dem av er som kommer och halsar pa mig i augusti (mina underbaraste, ni vet vilka ni ar) kommer garanterat att bliva forslade till denna lilla "restaurang".

Eisdealer - heaven on earth

Jag har haft en underbar morgon. I och for sig har jag haft en ratt bra dag i ovrigt ocksa, men morgonen kandes lite extra bra. Nar jag slog upp ogonen i morse bestamde jag mig namligen for att nagonting skulle bli annorlunda idag. Om det sa bara var att jag skulle borja att borsta tanderna fran vanster istallet for hoger sida, sa skulle nagonting goras annorlunda denna dag. Jag kladde pa mig och begav mig ut pa jakt efter frukost. Eftersom jag inte hade nagonting i kylskapet att ata, annat an en flaska vatten och en burk sylt i skafferiet, tankte jag att jag skulle lyxa till mig lite (igen) och ata frukost ute. Klockan var dock ratt mycket nar jag lamnade lagenheten och trots att jag letade en ganska bra stund hittade jag inget bra café som serverade sadan frukost som jag ville ata, pa nagon plats dar jag ville ata den sa jag gick till mataffaren istallet. Forst kande jag mig ganska missnojd med detta eftersom det inte ar sarskilt mysigt att sitta inne i mitt instangda rum utan fonster och ata sin frukost. Speciellt inte nar man skulle kunna sitta utomhus i skuggan av ett parasoll vid nagot litet mysigt café nere vid stranden och gora det istallet. Lite sadar halvtjurig gick jag omkring bland mathyllorna och plockade pa mig lite diverse matvaror tills jag bestamde mig for att jag visst kunde fa mig den dar mysiga morgonfrukosten som jag ville ha. Pa mina egna villkor dessutom. Det som fick aka ner i matkorgen blev darfor ett nybakt, baugetteliknande, vitt och jattemumsigt brod, youghurt, apensinjuice och ett paket special-K. Jag hade storartade planer for denna brodbit och resten utav frukosten och traskade fornojsamt hem. Val hemma tog jag en av tvasitssofforna som star inne i vardagsrummet (och som aldrig anvands eftersom man aldrig vill sitta i vardagsrummet dar ingenting annat an tva soffor finns) och knuffade ut den genom dorren. Jag placerade stolen langs med husvaggen pa den lilla mini "altan" som finns precis utanfor var dorr och gjorde det lite mysigt for mig. Sedan hallde jag upp ett glas kall apelsinjuice, delade brodet pa mitten och la en ostskiva mellan och smetade pa lite sylt/marmelad och tog sedan en yougurt med kokossmak med mig ut till min skapelse ute pa "altanen". Dar kunde jag nu sitta i skuggan ute i friska luften, i linne och shorts, och titta ut over havet medan jag at min alldeles utmarkt lagomaste frukost. Jag var ypperligt nojd med min innovativitet denna morgon och detta satt att ata frukost pa kommer att upprepas - om sex dagar precis, da jag har min nasta lediga morgon och kan sitta ute i friska luften och njuta av att ata frukost och blicka ut over atlanten.

Sa har sag det ut i morse, fast med solen till vanster och en bok istallet for datorn. Jag upprepade namligen min nya lediga-formiddags-rutin har under aftonen och sitter nu och skriver detta med datorn i knat ute i min lilla soffa, medan solen gar ner vast.

Jag fick en nagot argsint efterlysning av en god van som ville se fler bilder pa bloggen, sa for att uppfylla detta... krav (?) sa kommer har en radda foton fran Fuerteventura. Enjoy!

Medan jag gick och letade mojliga frukoststallen i morse tog jag vagen forbi en liten utkiksplats uppe pa en klippa vid stranden har i min lilla miniby Morro Jable.

Jag var ju tvungen att luta mig laaaaaangt ut over kanten och ta en bild pa klippan och havet ocksa...

Foto over en del av Morro Jable och en miniremsa av playa Jandía, taget fran samma utkiksplats som bilderna ovan men senare pa kvallen (ja, jag var flitig nog att ta mig upp for alla trapporna tva ganger idag).

Fortfarande kvar vid utkiksplatsen. Har far ni se lite berg... och moln dessutom... det ar inte varje dag...

En bild tagen igar kvall under San Juan nar det eldades pa stranden. Jag har i ovrigt inte sa mycket att saga om sjalva festligheterna. Det var stamningsfullt och mysig att promenera omkring pa stranden i morkret och det var massor utav folk over allt. Det var dock ganska kallt och jatteblasigt, vilket gjorde att balet var helt livsfarligt nar vinden vande stup i kvarten och det flog eldslagor och gnistor over hela stranden. Men det var fint i alla fall.

Tre bilder tagna for tva veckor sen, nar jag tog mig en liten tur langs med strandpromenaden kvallen innan jag skulle borja jobba. Utkiksplatsen jag gick till idag ligger uppe pa den lilla klippan man skymtar langst bort i tva av bilderna.

Sist men absolut inte minst sa har ni har ett smakprov (ha!) pa min ledig-dag-lyx-glass. Denna fantastiska skapelse ar inkopt pa Eisdealer, en (lyssna pa det har) tyskagd, italiensk glassbar/café i spanska Jandía pa Fuerteventura. Glassen gar i alla fall under namnet "helado con frambuesas calientes", det vill saga, varldens mjukaste ej-mjukglass-glass (vanilj givetvis) med varma hallon, gradde och lite notkross pa toppen. En lite val overarbetad oversattning kanske, men jag maste ju tala om for er hur fantastisk denna glass var... om det nu pa nagot vis inte riktigt skulle framga i bilden. I bakgrunden ser ni dessutom mina solglasogon fran forra veckans shoppingrunda och min nyinkopta bok fran igar "Mi amigo Iradier".

Det ar kanske lite orovackande, eller bara lustigt (ni far valja sjalva), att nagra av mina basta stunder har innefattar mat pa ett eller annat satt. Tror vi att jag kommer att vara tjock nar jag kommer hem? Kanske. Nasta lediga dag blir det i alla fall ny frukoststund ute pa altanen och en ny lyxglass fran Eisdealer. Six days and counting...

Fiestas de San Juan

Idag ar det midsommarafton i Spanien, eller San Juan som de kallar det har. Det har inte riktigt markts an, men i kvall blir det tydligen lite brasa och musik och andra festligheter nere pa stranden, sa det ska bli lite roligt att se. Om jag kanner mina spanjorer ratt sa kommer dock festligheterna inte att borja forran sena natten och jag kommer antagligen vara sadar lagom somnig precis nar det ar dags att ge sig av, men det ar ju inte San Juan varje dag och jag ar ju inte har sa jatte ofta, sa det ar val bara att gilla laget. Jag ar ju trots allt ledig imorgon.

Idag ar det visst en vecka sen jag skrev sist och man skulle ju kunna tanka sig att jag da borde ha en hel massa nya saker att beratta, men nej... jag kanner mig inte sa jatteinspirerad att skriva nagonting alls faktiskt. Dagarna ser ganska lika samma ut och jag kanner mig for det mesta ratt nojd med min tillvaro och vet liksom inte riktigt vad mer jag ska skriva om det. Kanske skulle jag kunna beratta att jag akte pa en liten motorcykeltur med Juan Carlos imorse och att vi at frukost pa ett litet café och sen akte vi och kopte en ny bok till mig eftersom jag i lordags laste ut den jag fick nar jag kom hit. Eller sa skulle jag kunna beratta att jag legat pa stranden och badat i kristallklart vatten idag igen, men det ar liksom inte sa nytt langre. Dagarna ser ganska lika dana ut som sagt, med undantag av att mina fotter ar lite mer sariga efter en veckas jobb, mitt spanska ordforrad nagot storre och mina armar lite brunare. Men jag trivs med min tillvaro och ar nojd med mina dagar. Dessutom kanske vi ska hyra var sin fyrhjuling imorgon formiddag och kora till en plats vid kusten (det mesta ligger vid kusten pa den har on) som heter Cofete. Ett riktigt snyggt stalle tydligen med en "bergskedja" langs med kritvita strander. Vi far se om Juan Carlos kommer ihag det och att vi hinner gora det imorgon, det skulle vara grymt kul. Men, men... blir det inte imorgon sa kan vi gora det en annan dag. Jag har ju nagra stycken kvar.

Forsta "riktiga" ledigheten

Man ar ju aldrig riktigt ledig om man inte har nagonting att vara ledig ifran, sa idag har jag min forsta riktiga lediga dag sen jag kom hit till Fuerteventura for tva veckor sedan. I mandags fick jag mitt N.I.E, i tisdags skrev jag pa kontrakt och i onsdags borjade jag jobba. Jag ar numera servitris pa hotellet IFA Altamarena i Jandía pa Fuerteventura och jobbar frukost, 8-12, och middag, 18-22, fem dagar i veckan. Mer eller mindre i alla fall... men man vet ju aldrig riktigt med spanjorer. Den har veckan har jag i alla fall jobbat fem dagar, onsdag till sondag, och idag och imorgon ar jag ledig. Det ar helt underbart! Sa fort man har nagonting att vara ledig ifran ar ledigheten helt fantastisk... men om man bara ar ledig for att man inte ha nagonting annat att gora... ja... det ar ju bara langtrakigt.

Jobbet nu. Forsta dagen var ju som tidigare namnt en katastrof och jag ville bara aka hem och aldrig ga tillbaka till den dar restaurangen nagonsin igen, men sen kom andra dagen och da gick det battre och nu har jag jobbat fem dagar och kanner mig ganska saker pa vad det ar som forvantas av mig. Frukosten ar stressigast, eftersom man da har dubbla arbetsuppgifter (fraga mig inte varfor, men korkat ar det i alla fall) och middagen brukar vara lite lugnare och lite trevligare nar jag inte bara behover plocka tallrikar utan aven far servera lite dricka. Det ar inte jatteroligt... men inte heller sa varst trakigt. Det ar ett jobb och det finns alltid nagonting att gora sa tiden gar snabbt. Jag trivs och de jag jobbar med ar trevliga. Sa jobbet funkar bra, men jag ar glad att jag bara ska gora det i tva manader. Jag ser jatte mycket fram emot att fa komma hem till Sverige igen i augusti... men inte an :)

Min lediga dag har hittills varit alldeles utmarkt. Lugn och skon, inte sa innehallsrik, men precis lagom avslappnande utan att vara trakig. Jag sov till tio och gick sen men Juan Carlos och kopte nybakt brod dagen i ara (tva croissants som smakade gudomligt) och drack lite ColaCao (Spaniens motsvarighet pa varm Oboy, dock inte riktigt lika god som hemma i norr). Efter det gick jag hem och at min frukost och gick sedan pa en liten shoppingrunda. Jag har egentligen inga pengar over huvud taget att gora av med just nu, sa det blev inte sa mycket kopa av det, men jag inhandlade i alla fall ett par nattsvarta solglasogon for 9,95 euro. Inte ett helt daligt kop eftersom mina ogon borjade fastna i en permanent kisande position. Sen jag kom hem efter min lilla rundvandring bland turistbutikerna har i Jandía har jag suttit har och letat kameror, pratat med mor och med nagra saknade vanner hemma i Sverige. Det har varit en lugn dag och det verkar som att resten av dagen kommer att fortsatta i samma tema. Men det kanns hur skont som helst och snart ska jag ata lite mat dessutom. Kan det bli battre?

Det har varit ganska molnigt hela dagen sa jag bestamde mig for att skippa stranden for idag - forsta dagen utan strand sen jag kom hit - och det har varit ganska skont att slippa halla ut en halv liter sand ut oronen maste jag ju medge... men, det ar priset man far betala for strandliggandet och det betalar jag gladeligen resten av mina dagar har. Jag ser fram emot att komma hem till Sverige igen - men inte an.

Schitzo-vad?

Men horrni, det gick ju hur bra som helst igarkvall. Vad gick jag och var sa orolig for? Och det gick ju hur bra som helst idag pa morgonen ocksa dessutom. Nar jobbet gar bra mar jag bra... tydligen. Men det hinner jag inte redogora for nu, for om en liten stund ska jag kila ivag till mitt nasta lilla kvallspass pa fyra timmar. De stressigaste fyra timmarna nagonsin, men i alla fall. Det ar kul nar det gar snabbt och nu vet jag dessutom hur man gor. Det kommer kanske ett lite langre och mer utforligt inlagg nar jag har min lediga dag, som antagligen blir pa sondag.

Until then... hall till godo.

Blod, svett och kaffe

Finns det nagon dar ute som kommit pa hemligheten med att leva i nuet och att vara fornojsam med sin tillvaro istallet for att jamt ga runt och tanka: "nar DET hander DA kommer allt att bli battre" eller, "om jag bara bodde DAR sa skulle jag vara gladare"? Om det gor det, vill ni vara sa snalla att tala om for mig hur man bar sig at? Jag borjar namligen nastan tro att jag ar schitzo, sa som min sinnesstallning flanger fram och tillbaka med varje dag som gar. Idag kanner jag mig lite mer krisig an vanligt och onskar nastan att jag fick aka hem och sitta och stirra ut genom koksfonstret pa ett gratt Stockholm med regnet smattrandes pa rutan utanfor. Fast samtidigt sa vet jag att om jag nu fick som jag i alla fall TROR att jag vill ha det, om jag verkligen kunde aka hem imorgon och sitta dar hemma pa Ekensbergsvagen 18 och stirra ut over Essingen i regnet, da skulle jag inte alls vara gladare. Antagligen skulle jag onska att jag kunde fa ligga pa stranden har i stallet och sitta och titta ut over havet med en klarbla himmel och en stralande sol ovanfor mig. Varfor ska det vara sa? Varfor envisas vi med att tro att graset alltid ar gronare pa andra sidan - till och med nar vi egentligen vet innerst inne att det inte ar det?

Igar borjade jag jobba. Igar gjorde jag min forsta utav 40 (mer eller mindre) arbetsdagar har pa Fuerteventura och om jag i fredags trodde att jag skulle fa tva lugna manader framfor mig pa jobbet sa kan jag ju meddela att jag nu fatt tanka om. Jag vet inte om jag var svettigare efter att jag legat pa stranden tre timmar igar eller efter att jag jobbat mina forsta fyra timmar ute i restaurangen idag. Det var helt forskrackligt stressigt och jag har aldrig varit med om att jag gang pa gang lyckats gora fel efter fel och fatt kanna mig dummare och dummare for varje liten sak jag gor. Jag har krossat glas, spillt kaffe, tappat bestick och bara gjort fel pa tok for manga ganger idag. Det var uttrottande.

Min daliga morgon pa jobbet ar antagligen den storsta orsaken till min lilla schitzofreni har idag. Det lojligaste ar ju att jag vet att jag kommer att vara battre imorgon... och dagen efter det... och dagen efter det. Fast just nu kanns det inte som att jag nagonsin kommer att hinna springa tillrackligt fort, bara tillrackligt manga tallrikar eller forsta mina instruktioner tillrackligt bra for att jag nagonsin ska kunna gora ett bra jobb. Jag ar frustrerad! Och jag ar frustrerad for att jag ar frustrerad dessutom. Det ar inte latt att heta Lina just nu tydligen... fast egentligen sa ar det ju det. Jag har ett heltidsjobb som ger mig bra mycket mer pengar an jag behover for att overleva, jag bor pa Fuerteventura dar det ar sommar aret om och jag har for tusan utsikt over havet fran min ytterdorr! Hur kan det INTE vara latt att heta Lina? Sager fornuftet, medan kanslorna skriker "Ak hem! Ak hem!". Schitzo? I alla fall inte langt ifran.

Sista ledigheten

Trots att jag mer eller mindre blev skramd till dods av Juan Carlos som stod och tokbankade pa dorren i morse, sa har jag haft en alldeles fantastiskt bra dag. Under helgen var han i Las Palmas for att halsa pa sin familj och da passade han ocksa pa att ta med sig sin motorcykel darifran och detta var ett av skalen till att han holl pa att banka in min ytterdorr idag pa morgonkvisten. Vi gick och hamtade hans motorcykel (en stor och fin Triumph som blev beundrad av otaliga forbipaserande sa snart han parkerade den) och sen akte vi en liten tur. Efter att han svangt runt i byn nagra ganger akte vi till ett café nere vid stranden och at lite frukost. Jag at en "baugette" med ost, skinka och tomater - en toast med andra ord, men typ tre ganger sa stor och sakert hundra ganger sa flottig an en vanlig sadan - som smakade utmarkt och som holl mig matt andra fram tills middagstid. Till den drack jag saklart den obligatoriska varma chokladen. Mindre nyttigt javisst... men mer gott. Efter frukosten (och efter att jag kickat JC pa fyra i rad) akte vi till hotellet dar jag traffade hotelldirektoren - som var nagot sa ovanligt som en valdigt lugn spansk man i 35 ars aldern - och skrev pa lite anstallningspapper. Jag fick dessutom folja med varldens kortaste lilla spanjorska, Teresa, for att prova ut min "uniform" infor morgondagen. Ja, men skratta ni... uniform... visst, visst... men skrattar bast som skrattar sist. Ni ar inte pa Kanarieoarna.

I alla fall... nar jag provat ut min sjukt snygga uniform - en bla kjol, vit skjorta med smala bla rander och en lurig vit vast - fick jag en snabb rundtur av "restaurangchefen" Ana i restaurangen och i koket dar jag ska jobba imorgon. Alla var kanontrevliga och det ska absolut bli intressant att borja jobba imorgon. Framfor allt ska det bli skont att ha nagonting att gora om dagarna... nu nar jag skrivit klart min uppsats till skolan och inte heller behover sta i ko tre timmar om dagen menar jag. Sa snart allt detta var klart akte jag och Juan Carlos pa en till liten kortistur med hans Triumph och den har gangen gled vi ner till hamnen och satt dar pa kajen ett tag och tittade pa batarna och vattenscootrarna som lag dar. Vadret vad alldeles lagom varmt och solen sken. Livet var harligt.

Resten av dagen har varit lugn. Jag har lagat mat, legat pa stranden (saklart), tittat pa lite tv (bland annat de tva malen som Spanien gjorde mot Ryssland i fotbolls-EM idag... go Spain!) och suttit har. Det har varit en fantastiskt trevlig dag och det basta av allt ar att min spanska har borjat lossna och jag har kunnat prata med massor med trevliga manniskor under hela formiddagen. Livet ar harligt, och imorgon borjar jag jobba pa riktigt!

Ursakter

Jag ar for ovrigt hemskt ledsen for de lite val langa inlaggen som dyker upp ibland, men jag har ju sa mycket tid och sa mycket att beratta... jag kan inte stoppa mig sjalv!

Anyhow... ni far skylla er sjalva om ni envisas med att lasa :)

puss mina karaste!

X-09884028-P

Det ser inte sa mycket ut for varlden, visst gor det inte? Om de hade talat om for mig hur manga bokstaver och hur manga siffror som skulle vara med i nummret hade jag lika garna kunnat hitta pa ett sjalv. X-09884028-P. Mitt N.I.E. Antligen.

En sadan svettig dag som denna har nog aldrig sett sin like pa denna jord, men nu ar den snart over och alla nummer jag behovde fixa idag ar fixade. Jag ar lugn. Dagen inleddes kl 04:15 i morse, da klockan ringde och jag stapplade upp ur sangen pa vingliga ben for att kla pa mig varmt och stoppa i mig lite frukost. Sen susade jag ivag i min lilla blaa Renault Clio som var en san dar liten minibil ni vet, som nastan blaser bort nar man kor ut pa en bro och som trots att man har gasen i botten tappar fart i uppforsbackarna om man har i en for hog vaxel. Klockan 06:04 kom jag i alla fall fram Puerto del Rosario, precis enligt planerna, och kunde for fjarde gangen placera framfor den olycksbadande polisporten - som koare nummer tva den har gangen.

Klockan 09:00 slogs portarna upp och damen bakom disken kom mycket val ihag mig sen i torsdags och slangde snabbt upp mitt N.I.E. pa banken. Jag fick ett kvitto som jag var tvungen att ta med till en bank i narheten for att betala for nummret och sen skulle jag komma tillbaka till henne och antligen fa ut mitt nummer. Det tog mig ett tag att hitta till en bank (och da ska tillaggas att det alltid finns en oversjo av banker i spanska sma stader - ungefar som det finns caféer och frisorer i Alingsas), men tillslut var jag aterigen tillbaka pa polisstationen med kvittot i hogsta hugg. En halv sekund senare hade jag pappret med mitt N.I.E. nummer och jag skulle aldrig mer i hela mitt liv behova sta i ko utanfor denna forskrackliga polisstation igen.

Nu var det bara en sak till att ta hand om. Mitt "social security" nummer (vad nu det har for motsvarighet i Sverige). Jag hade fatt en karta och en adress av Juan Carlos var jag skulle ta vagen for att hitta till ratt byggnad och jag satte mig i bilen och gav mig av. Dumt. Det hade kunnat vara gangavstand - om adressen varit ratt - men istallet tog det mig en halvtimme till att hitta parkeringsplats i denna lilla men overfulla hamnstad. Val parkerad inser jag snart att adressen jag fatt ar fel och far borja leta mig fram. Efter incidenten i Barcelona for en vecka sedan har jag nu borjat fraga folk om vagen om jag inte vet var jag ska (ett litet steg for manskligheten...), men trots detta sprang jag mer eller midre genom hela Puerto del Rosario innan jag hittade fram. Da hade jag nog fragat i alla fall fem olika personer om vagen. Men, men... val framme fick jag hjalp av varldens snallaste securitasvakt som fixade sa att jag fick ratt papper, en kolapp och hon sag till och med till sa att jag gick fram till det lediga skrivbordet nar det var min tur. Underbar liten dam. Att fa detta nummer gick i alla fall precis hur smartfritt som helst. Det tog val ungefar 10 minuter och sen var jag ute igen. Med alla nummer i besittning och fardig for dagen. Och svetten raaaaaann. Jag hade kutat runt i stan, ikladd full hostkladsmundering eftersom jag hade suttit still i kylan tre timmar den morgonen (nu var klockan dock runt halv elva och det var 25 grader varmt och stralande sol), sa ni kan ju tanka er att jag kande mig mindre frasch. Men det gick inte att sluta dar inte. Nu skulle jag ju tillbaka till bilen, som stod parkerad i andra anden av stan, for att snabbt som tusan kora tillbaka till Morro Jable och lamna tillbaka den innan klockan tolv. Det tog mig ungefar en timme och tio minuter att kora hela vagen den morgonen, nar det var morkt och inte en bil ute pa vagarna, och jag klev in i bilen kl 11:02. Med hansyn for kansliga lasare (mamma) tanker jag inte tala om nar jag kom fram, men hem kom jag i alla fall och jag har aldrig tagit en mer valbehovd dusch an den jag tog nar jag kom tillbaka hem i formiddags.

Resten av dagen har varit utomordentligt trevlig. Jag lyxade till och med till det med en stor (och dyr) glass pa en liten restaurang precis nere vid stranden. Sa dar satt jag och blickade ut over fonsterputsblatt vatten och njot av att kanna mig lugn och nojd med tillvaron. Idag fick jag mitt N.I.E. och pa onsdag borjar jag jobba. En sadan bra dag det har varit.

Fjarde gangen gillt?

Imorgon hander det. Imorgon ar avgorande for min framtid. Nej riktigt sa dramatiskt ar det val egentligen inte, men nastan. Imorgon bitti ska jag upp klockan fem igen och for fjarde gangen aka in till Puerto del Rosario och stalla mig i ko utanfor polisstationen klockan 06:00 - 09:00. Juan Carlos, som inte ar hemma den har helgen, har hyrt en liten bla clio till mig som jag idag varit och hamtat och tankat (tydligen sa lamnar man inte tillbaka hyrbilarna med full tank har i Spanien) och den star nu parkerad och klar nedanfor trappan, redo att ta mig anda fram till polisstationsporten imorgon bitti.

Jag ar orolig. Jag ar orolig och nervos och jag har gatt igenom allt som kan ga fel under morgondagen. Det kan vara vad som helst fran att bilen blir stulen under natten och jag inte har nagon mojlighet att ta mig till Puerto del Rosario imorgon, till att damen bakom kassan inte kommer att forsta mig. Da blir det inget N.I.E.-nummer och da ar det bara att packa vaskorna och aka hem till Sverige igen. Atta veckor i fortid. Det kommer att visa sig imorgon.

Hall tummarna for mig... Jag ar orolig.

Vad ar val en dag pa stranden...

Idag har varit en riktig gora-ingenting-jag-ar-pa-charter-resa-dag. Jag sov lange (eller iaf langre an till kl 5 som blivit nagot av en rutin pa sistone), tog det lite lugnt pa morgonen och njot av att kanna mig ledig. Klockan ett gick jag till hotellet for att traffa Juan Carlos. Vi skulle ata lite och sen aka till en strand nagra kilometer har ifran med tva tyska damer. Jag trodde vi skulle ner i personalmatsalen och ata nagonting, men inte da... han traskade in i hotellrestaurangen (han ar ju inte Assistans Manager for inget tydligen) och vi satte oss och at lite buffe dar. Det var lite kul att fa spana in min framtida arbetsplats (om allt gar vagen pa mandag dvs, annars drar jag till Santiago). Restaurangen ar ingenting som buffen pa Iberostar hotellet dar jag jobbade forra sommaren. For det forsta hade de inte lika mycket mat... och inte heller riktigt lika god. Dessutom ar sjalva restaurangen sakert bara en fjardedel sa stor som den pa Iberostar (tack och lov) och tempot var inte sarskillt hogt. Sa det verkar som om jag kommer fa tva lugna manader pa jobbet framfor mig. Om nu det blir bra eller daligt far vi se om en vecka.

Efter maten akte vi till Tierra Dorada som ungefar betyder "golden earth" (svenska later aldrig lika snyggt, sa ni fick en haftig engelsk oversattning istallet... varsegoda!) Det ar en strand som egentligen ar samma strand som den som ligger precis nedanfor mitt hus, men lite langre uppat landet... sa for att komma hit behovde vi aka bil i ungefar 10 minuter. Vadret var inte sarskillt bra (jag tror till och med att det regnade nagra droppar pa oss i borjan) och det blaste sa mycket att sanden kandes som glassplitter pa benen, MEN... vilken fantastisk strand! Vi hittade ett lite mer vindstilla horn till slut och vadret blev faktiskt ganska bra efter nagon timme. Jag var i alla fall mycket nojd med var lilla utflykt.

Igarkvall gick jag forresten faktiskt ut en snabbis pa kvallen. Jag foljde med Juan Carlos till en liten bar har i Morro Jable som hette San Borondon. Det var en fantastiskt trevlig liten bar som var precis hur spansk som helst. Jag gillade den genast. Dessutom bjods det pa livemusik. Tva jattespanska señores, Jorgo och Hector (uttal Djordjo och Ector for er som vill lasa hogt), som spelade gitarr och sjon. Det var helt underbart spanskt och jag foralskade mig genast i denna fantastiska lilla bar, San Borondon.

Nu ska jag ga och skriva vidare pa min review som fortfarande inte ar klar och som antagligen aldrig kommer att bli klar efter som jag pa min motivationsskala ligger runt -460 just nu. Men, det behover ju inte ni bekymra er om, sa har kommer istallet lite bilder fran Tierra Dorada. och om ni forestaller er alla bilderna ungefar en miljon ganger finare, sa vet ni hur det var att sitta dar i sanden pa riktigt.

Byrakrati igen

Har far ni ett ord som sammanfattar min gardag: SUCK!!!

Det finns namligen ett speciellt nummer som jag namnt tidigare - NIE numret som jag maste ha for att fa borja jobba. Detta nummer staller till sa mycket problem att jag bara vill borja grata. Igar var jag hos polisen i Puerto del Rosario for tredje gangen den har veckan. Jag gick upp klockan fem som planerat, kom fram till Puerto ungefar kl 06:00 och stallde mig i ko, precis som jag gjort de tva ganger tidigare. Den har gangen var jag dock hoppfull att detta skulle vara min sista gang i denna forskrackliga ko, for nu hade jag faktiskt med mig allting som jag behovde for att fa mitt himla personnummer. Dessutom ar det ju alltid tredje gangen gillt... eller?

NEJ! detta ar uppenbarligen ett typiskt falskt talesatt, for pa mandag morgon maste jag tillbaka till polisen igen och koa i ytterligare tre timmar. Trots att jag hade alla papper jag behovde och allt verkade ga bra nar jag va inne pa polisen igar, sa visade det sig att det papper jag fick med mig tillbaka hem med en liten stampel pa, inte alls var det papper som Juan Carlos behovde for att jag skulle fa borja jobba. Det tar tva veckor for mitt NIE att komma, alltsa sjalva kortet, men NUMRET borde jag tydligen ha kunnat fa redan igar. Juan Carlos forsokte ringa till polisen och prata med dem, men blev runtskickat till hoger och vanster utan att komma fram till nagon som kunde hjalpa till. Efter 45 minuters ringande slangde han pa luren, sa "vamos a Puerto del Rosario" och slappte allt han holl pa med pa jobbet. Sa vi satte oss i bilen och akte tillbaka till polisen i Puerto, for andra gangen den dagen. Vi rusade in till polisen tio minuter innan de skulle stanga och Juan Carlos far tillslut, efter mycket vadjande, prata med damen som hjalpt mig tidigare under dagen. De pratade i kanske 5 minuter och jag forstod ungefar 10 % av hela konversationen, men det slutade i alla fall med att jag skulle komma tillbaka pa mandag och da skulle de ha fixat nummret till mig. Sen satte vi oss i bilen och akte hem igen - fard nummer fyra den dagen och fard nummer tio denna veckan.

Det blev en hektisk morgon/formiddag. Fick vi inte ordning pa nummret skulle jag inte fa nagot jobb och utan ett jobb kan jag inte stanna har. Det var ett tag nar jag satt dar i bilen som jag var ganska saker pa att jag idag skulle sitta pa ett plan hem - pank och med branda fotter. Men... sa blev det inte... Juan Carlos har tydligen losningar pa allt. Sa pa mandag.... FJARDE gangen gilt, har han hyrt en bil at mig (han ar inte hemma och kan inte kora mig) sa att jag kan aka dit och stalla mig i kon kl 06:00 igen. Blir det nagot problem den har gangen vet jag inte vad jag tar mig till.

Sa till alla er som nagon gang i livet ska skaffa er ett N.I.E. Gor det ifran Sverige!!! Ett AR i forvag!

Sol, sand och stek.

Fuerteventura ar en rolig liten o och det finns ju faktiskt bra grejjer med att vara har... jag kande mig sa valdigt negativ efter forra inlagget och jag vill ju inte att ni ska tro att jag bara gar runt och ar arg pa det har landet HELA tiden, for det ar jag ju faktiskt inte. Naval... Fuerteventura. Det finns egentligen ingen vaxtlighet har pa on over huvud taget, inga sjoar, och inget regn. Det ar som att bo i en jattestor sandlada. Berg, eller i alla fall sand- och grushogar, finns det dock mycket av och langs med havskanten breder vita strander ut sig. Det ar ett valdigt, valdigt annorlunda landskap. Havet ar klarblatt, som fonsterputs ungefar, och den kritvita sandstrand som ligger nagra hundra meter nedanfor mitt hus stracker sig 40 kilometer langs med kusten utan avbrott.

Borjan pa standen ungefar 300 meter rakt ner fran mitt hus.

Jag bor i en lagenhet tillsammans med Manuela, en valdigt hemlig liten dam som jobbar pa samma hotell dar jag ska jobba. Vi delar egentligen bara koket (som hon inte verkar anvanda) och tvattmaskinen. Annars har jag har ett eget rum med tva sangar langst in i lagenheten och en egen liten toalett med dusch. Hennes lagenhet ligger precis bredvis Juan Carlos, sa jag brukar springa fram och tillbaka mellan husen eftersom Juan Carlos har internet. Koket ar en ganska otrevlig plats tyvarr och innehaller egentligen bara tva gafflar och en stekpanna, men man far gora vad man kan med det lilla man har och idag lyckades jag faktiskt laga lite "riktig" mat - namligen pannkakor. Not my best work ever, men det funkade. Jag blev ju i alla fall matt. Forhoppningsvis kommer jag att fa ata pa hotellet de dagar som jag jobbar och i sa fall kommer jag slippa laga mat varje dag, vilket skulle vara hur skont som helst. Mest for att det kostar massa pengar och tar tid, men ocksa for att koket jag har tillgang till har inte ar sa forskrackligt valutrustat. Dessutom har jag upptackt att jag inte vet hur man lagar (mindre onyttig) mat av spanska ingredienser. Hur jag klarade mig 5 manader i Santiago i fjol ar ett under. Well... jag maste skriva klart mitt referat till en kurs i skolan. Neeeeej, jag ar fortfarande inte klar, men jag jobbar pa det. Om an langsamt. Naval... det var allt for idag. Hasta la próxima!

Utsikt fran lagenheten. Tyvarr syns inte stranden, men havet duger gott och val for att gora det till en trevlig syn nar man kliver ut genom dorren pa morgonen.

Jag lyckades branna mig forsta dagen ute pa stranden. Har ser ni resultatet av en 40 minuter lang promenad langs stranden utan solskyddsfaktor pa benen. Vem visste att man kunde branna sig pa fotterna?

Papper, polis och phrustration

Det finns vissa saker har i Spanien som kan gora en galen. For det forsta vagrar de satta namn pa busshallsplatserna, sa man vet aldrig var man ar eller nar man ska ga av. For det andra har vi maten... alltsa... hur... suck... ja... lat oss bara saga att det ar ett under att spanjorerna inte ar tjockast i hela varlden. Till sist har vi bristen pa information till ALLT, vilket for oss till dagens tema - hur man skaffar sig ett N.I.E. nummer.

For att jag ska fa jobba har under dehar tva manaderna maste jag ha ett spanskt personnummer for utlanningar - ett N.I.E. nummer. For att skaffa sig detta maste man ta sig till la Policía Nacional, som i mitt fall ligger i Puerto del Rosario ungefar atta mil norrut. Bussen tar ungefar tva timmar en vag och kostar 8,60 euro. Den bussen har jag nu akt med tre ganger och kommer imorgon att gora min fjarde (och forhoppningsvis sista) resa. Jag har alltsa varit pa polisen tva ganger redan. En gang igar da jag lamnade Morro Jable kl 06:30 for sta i ko i en och en halv timma bara for att inse att jag kommit dit for sent och inte fick komma in till polisen. Tydligen delar de bara ut ett visst antal nummer varje dag, och jag stod for langt bak i kon. Det var alltsa bara att satta sig pa bussen igen och aka hem.

Idag akte jag dit igen. Den har gangen fick jag skjuts 05:00 och vi stod redo i kon ungefar 05:50. Jag behovde dock bara sta i kon i tva timmar eftersom Juan Carlos, som antagligen ar varldens mest omtanksamma manniska stod, lat mig sova en timme i bilen medan han stod i kon at mig. Klockan 06:45 akte han tillbaka till Morro Jable och jag stod sedan som nummer tre i kon in till polisen i tva timmar fram tills att de oppnade klockan 09:00. Den har gangen sag det ljust ut. Jag kom in och behovde inte vanta sarskillt lange, i alla fall inte efter att jag redan koat i tva timmar. Efter att jag pratat med damen bakom skrivbordet visade det sig dock efter inte mer an en halv minut att jag inte skulle fa mitt nummer idag heller. Hon gav mig ett papper att fylla i, men tydligen sa behovde jag ett intyg fran hotellet att jag skulle jobba dar (vilket ar lite lurigt, eftersom jag inte far jobbet innan jag fixat mitt N.I.E.) innan jag kunde fa mitt N.I.E. Ni kan ju tro att jag kande mig lagom frustrerad. Hur kan det inte finnas information nagon stans eller nagon som vet vad man behover ha med sig till polisen, sa att man kan ta med sig det INNAN man statt i ko tre timmar? Well... sant ar livet tydligen, och det var bara att gilla laget. Jag fick springa till busstationen och spenderade sedan de narmaste tva timmarna med att halvsova pa en buss overfull med tyska turister.

Sa idag har jag inte fatt mycket gjort och imorgon ar det dags igen. Upp klockan 05:00, kora till Puerto del Rosario med Juan Carlos, sta i ko i tre timmar och SEN... forhoppningsvis... ska jag val fa ordning pa det dar numret. Nu har jag passkopior, en ifylld ansokningsblankett for N.I.E. numret och kopia pa den, ett intyg fran jobbet (som Juan Carlos skrev ihop pa en halv sekund) och 6 foton, pa vilka jag ser ut som om jag inte sovit pa hela natten (vilket ocksa var fallet nar de togs i morse klockan 08:25). Sa om jag inte far N.I.E. nummret imorgon ar det stor risk att nagon aker pa en small.

Día #1

Annu en dag har snart passerat har nere pa Kanarieoarnas torraste o och jag har spenderat tva timmar av den i varldens langsta ko och tre och en halv timme pa en buss. Men mer om det senare. Lat mig borja fran borjan...

Sondag kl 12:51. Jag inser att jag precis missat ett arlanda expresstag och att jag kommer att komma mycket senare till flygplatsen an planerat. Svetten borjar rinna och nasta tag tar for eeeevigt pa sig att lamna stationen. Jag ar inte bra pa att hantera stressade jag-maste-hinna-med-mitt-flyg situationer. Svettdropparna visade sig dock bara vara sloseri med kroppsvatska, eftersom mitt plan beraknades avga 50 minuter for sent och istallet for att behova rusa runt mellan incheckningsdiskar och sakerhetskontroller fick jag snallt sitta och vanta i tva timmar.

Flygresan forde med sig svullna fotter och en stel nacke, men gick for ovrigt smartfritt och jag var vid gott mod nar jag landade i Barcelona. "Antligen tillbaka i Spanien!" tankte jag glatt och letade mig fram till flygbussarna utanfor Barceonas numera valkanda flygplats. Nar jag kliver av vid Plaza Cataluña ungefar 30 minuter senare inser jag dock att jag inte kommer ihag var vandrarhemmet dar jag ska sova under natten ligger. Jag hade haft sa brattom till flygplatsen pa formiddagen att jag helt glomt bort att dubbelkolla var jag skulle ga nar jag val kom fram till Barcelona. Men det har skulle inte vara nagra problem. Jag hade sett var hotellet lag, pa en karta lite snabbt nar jag bokade hotellet for tre veckor sen, sa det var ju lugnt... trodde jag i alla fall och borjade traska ner langs La Ramla (en turistgata som var ungefar 500 mil langre an jag kom ihag den). Jag hade ett svagt minne av att jag skulle langs ner pa denna gata och sen ta vanster in pa nagon lite sidogata, men jag tankte i alla fall stanna pa turistinformationen for att plocka med mig en karta over stan sa att jag snabbare skulle kunna hitta gatan. Nar jag kommer till informationen ar det varldens langsta ko och jag har inget som helst intresse av att sta dar och vanta (och dessutom kostade kartan 1 euro), sa jag traskar vidare... helt overtygad om att jag kommer att hitta fram utan problem. Hur svart kan det vara liksom?

For svart for mig i alla fall, visade det sig snart for nar jag promenerat hela La Rambla ner har jag fortfarande inte hittat min gata. Jag bestammer mig for att ga tillbaka upp till turistinformationen, som ligger i helt andra anden av La Rambla , for att kopa en karta i alla fall och vander saledes pa klacken. Val framme vid turistinformationen sjunker hjartat ner i fotterna pa mig - stangt. Klockan ar da 21:00 och jag har varit ute och gatt med min packning i ungefar en timme. Kartlos, trott och med en lojlig uppfattning om att jag maste minsann klara allting sjalv, sa vander jag aterigen pa klacken och gar tillbaka ner langs den folktata gatan. Efter att jag gatt fram och tillbaka langs La Rambla tre ganger till slutar det med att jag satter mig i en taxi. Langst ner pa La Ramla, efter tva timmars letande efter en ynka liten sidogata, vinkar jag till mig en taxi och ber honom kora mig till mitt lilla hotell. Nar taxin tio minuter stannar utanfor Hostal Portugal har han kort mig i en cirkel. Det visade sig att nar jag klev pa taxin hade jag statt precis bredvid den gata som hotellet lag pa utan att se den. Sa vad som hade kunnat bli en 300 m lang gangvag langs denna lilla sidogata blev en 3 km lang taxiresa som kostade mig 6 euro och all min vardighet. Jag vet inte varfor, men Barcelona avskyr mig.

Framme

Dasa mina kara lasare, har ett nytt kapitel i denna blogg tagit sin borjan... Igar kl 15:50 (ungefar en timme senare an planerat) lamnade mitt plan mot Barcelona Arlanda och ungefar fyra timmar senare satte jag fotterna pa Spansk mark. Idag ar jag framme i Morro Jable, en liten liten pueblo i sodra delen av Fuerteventura, efter en trottsam kvall i Barcelona och en olidlig flygresa hit idag, som innefattade ett plan fullt av barn och ett halsont som hette duga.

Men... det ska ni fa hora om en annan dag. Klockan ar mycket och imorgon ska jag upp tidigt for att bege mig till Puerto del Rosario - huvudstaden - for att fixa mitt NIE-nummer. Nar jag gjort det har jag sannerligen integrerat mig i det spanska samhallet med ett jobb, ett bankkonto, en spansk mobil och det dar spanska personnumret for utlanningar. Sa... for idag... adjoss!

och en sak till... kanarieoarna ager :)

Eftertenta-trötthet

Så fort sista tentan är gjort hamnar man i någon slags slapphetsspiral och man blir för lat för att egentligen göra någonting. "Nu är jag ju klar", tänker man, "nu behöver jag inte göra något mer"... fast problemet är ju att jag har massor att göra.

På söndag lämnar jag landet i två månader. Innan dess ska jag skriva klart en review som jag inte orkar skriva, packa en resväska som jag inte har och gå på en tema-fest i 80-talets anda som jag egentligen inte hinner gå på. Det är fem dagar kvar innan mitt plan avgår från Arlanda kl 15.00 mot Barcelona och ändå får jag ingenting gjort. Eller njae... det är inte helt sant. Jag har i alla fall fixat tvätten...

Tentatider II

Ännu en tenta hör till historien. Elektroniken är nu avklarad och ligger till handlingarna (förhoppningsvis), medan en ny tenta skymtar i horisonten. Nu är det dags för kommunikation och information, som är precis så humanistiskt som namnet antyder och bara skriker SU-varning så det står härliga till. Denna, vår sistaste tenta för vårt förstaste år på KTH, går av stapeln måndagen den 26 maj, klockan 09:00 (den där akademiska kvarten som vi alla lärt oss att älska gäller alltså inte då det är tentadags). Tentaplugget är därmed återigen i full gång efter en kort andningspaus på måndagkvällen.

Faktiskt så tror jag nästan att vi blivit bättre på att plugga. Kanske inte under terminerna, nej... men under tentaveckorna i alla fall. Ta idag till exempel... hur vi lyckades med att strukturera upp en sån sjukt stabil studiegrupp som vi gjorde under eftermiddagen idag - på ungefär tre röda sekunder - vet jag inte. Det var nästan vackert att se. Låt mig upplysa er om vår grandeur.

Eftersom vi har ungefär 600 sidor att läsa - och LÄRA - innan måndag insåg vi snart, med växande panik, att detta inte skulle funka. Men, problemlösare som vi är så blev vi inte modfällda av detta, utan satte istället händerna till verket. Avsnitt som behöver sammanfattas delades upp på hela 13 tappra soldater och en projektgrupp (över webben såklart) startades. På hemsidan till vår fantastiska online-grupp kunde nu alla hålla koll på vem som läser vad och så snart sammanfattningarna är färdiga (deadline imorgon torsdag kl 18:00!) är tanken att dessa ska laddas upp under gruppens dokument. På detta sätt kan vi därmed sprida det ljus, som är kommunikation och information, till alla på ett underbart miljövänligt och effektivt sätt. Fantastiskt!

Bara för att ännu tydligare demonstrera hur sjukt inovativa vi varit idag, så får ni ett litet smakprov på hur startsidan till vår grupphemsida ser ut.


Med detta sagt kan jag nu lugnt återgå till att sammanfatta mitt kapitel om semiotik och hermeneutik, med vetskapen om att denna underbart effektiva dag aldrig någonsin kommer att falla i glömska.

El premio del idioma

Under högstadiet var språk det värsta jag visste. Jag läste spanska under 50 olidliga minuter fyra gånger i veckan under nästan tre års tid på Östlyckeskolan i Alingsås, och jag avskydde det. Jag avskydde våra böcker. Jag avskydde vår lärare. Jag avskydde vårt klassrum och jag avskydde spanska. Allt som allt läste jag spanska under fem läsår, men trots att jag fick MVG på mitt allra sista prov när jag gick första året på gymnasiet, kunde jag ingenting. Jag förstod varken språket eller orsaken till att jag pinats med att fylla i stencil efter stencil med ordluckor i meningar som "Ayer, Maria _____ (äta) pollo". Så efter att jag satte punkt på den där sista skrivningen i spanska var jag övertygad om att jag aldrig skulle sätta foten i ett klassrum för att lära mig ett språk igen... och jag var nöjd.

Men så åkte jag till Spanien och spenderade mina första fem månader där i ett spanskt klassrum och fyllde i stencil efter stencil och ordlucka efter ordlucka. Jag lyssnade på dialog efter dialog och rabblade ändelse efter ändelse fyra timmar om dagen, fem dagar i veckan under fem månaders tid. Det var uttröttande, slitsamt och förskräckligt tråkigt... men jag älskade det och språk är idag det bästa jag vet. Den här gången var det frivilligt, och den här gången lyckades jag faktiskt lära mig någonting användbart. Jag lärde mig orden och när jag gick ut ur klassrummet var jag fortfarande omgiven av dem. Jag var fortfarande i Spanien och jag kunde använda min spanska.

Det var den konstigaste känslan, när jag insåg att jag faktiskt förstod människorna omkring mig. Och det var ännu värre när jag insåg att jag faktiskt lyckats umgås med en grupp spanjorer en hel kväll utan att jag behövt fundera över det. Kanske var det lite så det kändes när man precis lärt sig läsa. Helt plötsligt kan man inte titta någonstans utan att förstå vad som står över allt. Man är precis där man alltid varit, men plötsligt förstår man omgivningen... utan att ens behöva försöka. Det var i alla fall en underbart härlig känsla som varade ända fram till att jag kom hem. Missförstå mig inte nu, det var underbart att få komma tillbaka till Sverige och till allt som var så vanligt; så hemma. Men här pratades det ingen spanska och så fort jag satte min fot på svensk mark började spanskan ramla ur mig. Det var som om jag hade ett hål i bakhuvudet där alla ord jag slitit så hårt med att stoppa in, ramlade ut igen med varje steg jag tog.

Jag har inte haft en riktig konversation på spanska sen jag kom hem i början av augusti förra året och jag tror nästan att jag började tvivla på att jag kom ihåg hur man formade orden. Ju längre tiden gick, desto mer osäker blev jag och drog mig för att prata spanska även om en möjlighet till det dök upp... men så kom idag. Jag vet inte varför jag kände mig extra modig just idag - denna förskräckliga, februarikalla söndag - men en möjlighet dök upp och den här gången vände jag mig om och presenterade mig för den. Hon var från Argentina och pratade inte ett ord svenska och knappt någon engelska. Efter att vi pratat en liten stund frågade hon mig hur det kom sig att jag pratade spanska och jag blev helt ställd när jag insåg att jaa... jag kan faktiskt spanska.

Språk är fantastiskt. Det är en helt oslagbar känsla att kunna vända sig till annan människa, från ett annat land, och prata med denna på dess modersmål. Extra tuff får man dessutom känna sig om det sitter ett gäng svenskar runt omkring som inte förstår vad ni sitter och pratar om. Japp... språk är fantastiskt. Första gången en ny värld öppnade sig framför mina ögon var när jag lärde mig läsa. Andra gången var när den där spanska polletten föll ner.

Tentatider

Den här veckan hade jag min absolut sista föreläsning/seminarium för den här terminen (och för mitt första år på KTH!) och sen har resten av tiden varit ta-eget-ansvar-för-din-framtid-tid. Så trots att mitt google-schema säger att jag är ledig, så har majoriteten av alla dessa "lediga" timmar spenderats i medieteknikernas sektionslokal på campus Valhallavägen, sittandes vid ett bord överöst av elektronikböcker, föreläsningsanteckningar, RGB-pennor och miniräknare. Kom man förbi vid rätt tidpunkt kunde man dessutom med lite tur skymta Ahlgrens bilar och annat gott mellan pappershögarna.

Sen i onsdags har jag nog snittat 9 timmar om dagen i skolan - inte alltid min mest produktiva tid, men i skolan åtminstone - eftersom tentan i elektroteknik på måndag inte lämnat utrymme för så många alternativa sysselsättningar. Faktum är dock att jag haft några alldeles utomordentligt trevliga pluggdagar. Weird... I know. Kanske är det elektrotekniken som varit lite roligare än vanligt och en lite extra välstadad sektionslokal som bidragit till mysfaktorn under denna regniga majvecka, men framförallt så har jag varit omgiven av en hel hög underbara människor som har lättat på tentabördan med sin gladlynta närvaro. När det är tentatider är det bara att ta ett djupt andetag och gilla läget... och dessa trappra ingenjörer-to-be har suttit ner, stirrat sig blinda på grindnät, JK-vippor och strömkretsar i alla tänkbara former, och gillat läget med mig hela veckan. En guldmedalj till er alla, mina trogna vänner... ni är guld!

Differentierad kultur - Kompletteringsuppgift i kursen kommunikation och information

Forskare tycker tydligen om att dela upp saker i olika fack. Man vill dela upp, etikettera och skilja det ena från det andra. Kultur kan alltså inte bara få vara kultur eftersom skillnader och olikheter ibland förekomer och alla dessa olika "kulturtyper" måste få utrymme för förklaring. En grov, första indelning skulle kunna vara att dela upp kulturen i de olika geografiska områden där den tar sig uttryck, t.ex. svensk, japansk, eller sydafrikansk kultur. Men om man sedan skulle gräva sig lite djupare ned i t.ex. vår egen svenska kultur, så upptäcker man dock snart att även här, i detta lilla, glesbebyggda land, förekommer det kulturnyanseringar och därmed måste man återigen sätta sig ner och dela upp, etikettera och skilja det ena från det andra. Resultatet av detta blir att två nya indelningar dyker upp; nämligen hög- och lågkultur; eller kanske fin- och populärkultur för en lite mer ”modern” benämning. Finkulturen skulle t.ex. kunna innefatta teater och konst, högutbildade och lärda män (under upplysningen åtminstone) och symfoniorkestrar, medan populärkulturen uppstod under 1800-talet som en mer ”industriellt producerad och marknadsbaserad kultur” (Gripsrud, s.126) där t.ex. musik och böcker masstillverkades för att sedan säljas till "vanliga" människor.

Det är en tapper ansats av kulturforskarna att dela upp våra skilda livsstilar i dessa olika fack och jag måste medge att de lyckas ganska bra med att placera var och en av oss i våra ”korrekta” ramar. Avvikelser och andra problem dyker dock alltid upp i samband med sådana här generaliseringar just för att de är precis detta - generella. För var hör t.ex. den som både brukar gå på museum OCH lyssna på kommersiellt producerad musik? Generaliseringar är därmed svåra att göra och de blir sällan objektiva. För vem är det egentligen som tilldelats fullmakten att göra denna indelning och tillhör denne något av facken? Vilket fack skulle det i så fall vara och skulle detta fack då få högre status än det andra? Kommer inte indelningen av kulturen - eller åtminstone synen på den - att skilja sig åt beroende på utifrån vems synvinkel indelningen görs?

Låt oss göra ett experiment och låta någon annan ge en ”icke-officiell” syn på fin- och populärkultur (Jag tänker här använda mig själv som exempel eftersom jag har mer eller mindre obegränsad tillgång till mina egna tankar och är ganska välbekant med mitt egna perspektiv på livet). Namnet finkultur har, enligt min åsikt, en snobbig, överklassklang. Det låter som ett fack vilket bara de finaste, rikaste och mest sofistikerade får tillhöra. Ett hemligt samfund bakom låsta dörrar som sitter i tweedkavaj (läs britter) och röker cigarr medan de kritiskt diskuterar det ”vanliga folkets” okunnighet. Hit hör jag uppenbarligen inte då jag varken är rik eller har smak för cigarrer. Populärkultur då. Detta har snarare en lite rebellisk framtoning; som någonting som vill bryta sig loss från det konservativa. Man vill elda upp tweedkavajen och fimpa cigarren för att istället beväpna sig med sprayburkar och liberalt tänkande. Populärkulturen är föränderlig och följer samhällets modesvängningar. Det är ”hippt”, lättillgängligt och kanske till och med lite förbjudet ibland. Inte heller här passar mitt lite för konservativa jag in. Jag är ingen rebell och förbjudna saker skrämmer mig mer än de tilltalar. Så enligt min egen synvinkel hör jag uppenbarligen inte till något av dessa två fack, medan den generella indelningen av vår nyanserade kultur antagligen hade placerat mig som anhängare till populärkulturen. Men och andra sidan... ingen regel utan undantag och ingen generalisering utan avstickare.

Medvind

Alltså vissa dagar... vissa dagar så verkar allting bara falla på plats och alla problem ordna upp sig på en och samma gång. Igår låg jag nästan på golvet och sparkade och skrek av frustation, precis som den lilla barnunge jag är, för att jag inte vill bo här i Stockholm och för att livet i allmänhet kändes som en enda stor hög av tråkiga gamla bamsetidningar där ingenting nytt eller spännande händer. Igår var jag dessutom arbetslös och såg fram emot att spendera sommaren med att leva knapert på knäckebröd och vatten och bo under en gran eftersom ingen inkomst skulle dimpa ner på kontot förrän tidigast i slutet av augusti månad. Igår var allt förskräckligt.

Och så kom idag. Idag studsade jag hemåt i solskenet med en påse vindruvor, tvättmedel och remuladsås och lyckades tajma både bussar och tunnelbanor på sekunden (det var dock efter att jag glömt kliva av i slussen och var tvungen att åka tillbaka två stationer). Idag sitter jag här med två jobberbjudanden och vet helt plötsligt inte riktigt vad jag ska göra med alla jobbmöjligheter inför sommaren... och just idag känns Stockholm som ett ganska bra ställe. Dessutom ska det tilläggas att den ytterst ovälkomna, fem sidor långa och förskräckligt omotiverade uppsats som jag fått för mig skulle lämnas in på onsdag nästa vecka (alltså om åtta mikrokorta dagar) inte alls skulle in då, utan fick sin deadline uppflyttad till den 10 juni istället. Man behöver inte vara särskilt matematiskt begåvad för att räkna ut att det är en hejdundrandes massa fler minuter fram tills dess och vår föreläsare välkomnades näst intill med stående ovationer och tårögda tacktal då han framförde dessa nyheter i vår föreläsningssal under förmiddagen idag.

Vissa dagar löser sig visst allt och jag vet precis vem jag har att tacka för denna vindpust i rätt riktning. För dem av er som tror att såna här dagar dyker upp lite slupmässigt, sådär ibland här och där, kan ju komma och prata med mig. Jag vet bättre.

Blogguppehåll?

Efter att fått veta att jag blivit petad från VIP blogglistan av ingen annan än min alldeles egna syster - utan tvekan under påverkan av sin ondskefulle make - så kändes det som att det var dags att komma över denna skrivtorka som rått under de senaste månaderna. Nu har i alla fall bloggen har fått sig en liten ansiktslyftning och jag ska göra vad jag kan för att se till att det inte dröjer ett halvår till nästa inlägg - om det nu är så att det verkligen finns ett intresse för att läsa mina väl genomtänkta(?) rader.

Men... mer än såhär blir det inte idag. Jag antar att jag skulle kunna skriva och berätta om min fantastiskt trevliga långhelg nere på västkusten tillsammans med familj och en underbar gammal skara vänner, eller om mitt totala panikutbrott här hemma i Gröndal utmed kvällskvisten som en följd av denna fantastiskt trevliga långhelg, men det får bli till en annan gång... eller inte alls. Time will tell.