Hellre havregrynsgrot tillsammans an oxfilé ensam

Imorgon bitti, klockan 10:40 landar ett Ryan Air plan från Frankfurt med två troligtvis mycket trötta svenskar ombord. Dessa två herrar, som får utstå en lagom lång mellanlandning på Frankfurt-Hahns flygplats för att ta sig hit, ska hålla mig sällskap under min sista vecka här och jag kan meddela att det ska bli underbart roligt att få spendera tid tillsammans med vänner här nere. Jag har ju inte så många kompisar här direkt och det blir rätt lätt ganska ensamt, speciellt nu när jag dessutom inte jobbar. Inte för att jag tänker gnälla dock. Det finns tillräckligt mycket sol, bad och bekanta här för att jag ska må bra med tillvaron. Åtminstone i tva manader.

Juan Carlos, som alltid har en lösning på allting har erbjudit sig att inhysa Niklas och Adam under veckan som de ska tillbringa här och han har dessutom gått och fixat oss en hyrbil under tre dagar för att vi ska kunna åka runt och kika lite på ön. Det är ju såklart vi som betalar för bilen, men jag hade inte kunnat hyra den själv eftersom jag ännu inte fyllt 21 (vilken är en urlöjlig regel som vi inte alls tycker om) och därför är vi mycket tacksamma till Juan Carlos hjälpande hand.

Så imorgon sätter semestern igång på riktigt. Klockan nio ska jag hämta bilen och sen bär det av till flygplatsen för att plocka upp mina semestersugna kurskamrater. Jag kan inte garantera att det kommer bli allt för många blogginlägg under veckan som kommer, men jag kan lova er att jag kommer att komma hem med sjukt många och sjukt snygga semesterbilder. Det blir liksom lite roligare att ta kort när man slipper göra det ensam och när man har någon att ta kort på. Allting blir lite roligare när man slipper göra det ensam. Äntligen ska jag få sällskap!

(en tyst minut tillägnas Jocke Ekström som trots all slit inte hade möjlighet att komma och hälsa på)

Overraskat forvanad

De senaste dagarna har jag befunnit mig i ett lätt förvånat tillstånd. Jag blev förvånad då jag förra veckan fick veta att jag inte skulle behöva jobba mer efter den 27 juli, vilket betyder att jag helt plötsligt har en och en halv veckas ledighet innan det bär av mot Sverige igen. Återigen blev jag förvånad då min sista vecka på jobbet blev den bästa hittills – tillräckligt bra för att jag under min nuvarande ledighet saknar att få gå och jobba (och även denna saknad kom för övrigt som en rejäl överraskning). Förvåningen nådde därefter sin topp under morgonen idag, då jag slog upp ögonen och insåg att jag bara har sju dagar kvar på Fuerteventura.

Jag är förvånad över hur snabbt tiden gått och att sommaren på något sätt hunnit ta slut utan att jag lagt märke till det. Mest av allt är jag dock förvånad över att vi aldrig upphör med att förvånas över hur snabbt tiden går. När jag satt på planet ner, för snart två månader sedan, var jag övertygad om att de kommande åtta veckorna skulle vara över på nolltid och att jag skulle vara tillbaka i Stockholm igen innan jag ens hunnit packa upp väskan. Men trots denna övertygelse så befinner jag mig nu ändå i ett milt chocktillstånd. Två månader har gått och mitt lilla äventyr går mot sitt slut. På torsdag är jag i Sverige igen, men det är ok. Det är dags att komma hem.