Schitzo-vad?

Men horrni, det gick ju hur bra som helst igarkvall. Vad gick jag och var sa orolig for? Och det gick ju hur bra som helst idag pa morgonen ocksa dessutom. Nar jobbet gar bra mar jag bra... tydligen. Men det hinner jag inte redogora for nu, for om en liten stund ska jag kila ivag till mitt nasta lilla kvallspass pa fyra timmar. De stressigaste fyra timmarna nagonsin, men i alla fall. Det ar kul nar det gar snabbt och nu vet jag dessutom hur man gor. Det kommer kanske ett lite langre och mer utforligt inlagg nar jag har min lediga dag, som antagligen blir pa sondag.

Until then... hall till godo.

Blod, svett och kaffe

Finns det nagon dar ute som kommit pa hemligheten med att leva i nuet och att vara fornojsam med sin tillvaro istallet for att jamt ga runt och tanka: "nar DET hander DA kommer allt att bli battre" eller, "om jag bara bodde DAR sa skulle jag vara gladare"? Om det gor det, vill ni vara sa snalla att tala om for mig hur man bar sig at? Jag borjar namligen nastan tro att jag ar schitzo, sa som min sinnesstallning flanger fram och tillbaka med varje dag som gar. Idag kanner jag mig lite mer krisig an vanligt och onskar nastan att jag fick aka hem och sitta och stirra ut genom koksfonstret pa ett gratt Stockholm med regnet smattrandes pa rutan utanfor. Fast samtidigt sa vet jag att om jag nu fick som jag i alla fall TROR att jag vill ha det, om jag verkligen kunde aka hem imorgon och sitta dar hemma pa Ekensbergsvagen 18 och stirra ut over Essingen i regnet, da skulle jag inte alls vara gladare. Antagligen skulle jag onska att jag kunde fa ligga pa stranden har i stallet och sitta och titta ut over havet med en klarbla himmel och en stralande sol ovanfor mig. Varfor ska det vara sa? Varfor envisas vi med att tro att graset alltid ar gronare pa andra sidan - till och med nar vi egentligen vet innerst inne att det inte ar det?

Igar borjade jag jobba. Igar gjorde jag min forsta utav 40 (mer eller mindre) arbetsdagar har pa Fuerteventura och om jag i fredags trodde att jag skulle fa tva lugna manader framfor mig pa jobbet sa kan jag ju meddela att jag nu fatt tanka om. Jag vet inte om jag var svettigare efter att jag legat pa stranden tre timmar igar eller efter att jag jobbat mina forsta fyra timmar ute i restaurangen idag. Det var helt forskrackligt stressigt och jag har aldrig varit med om att jag gang pa gang lyckats gora fel efter fel och fatt kanna mig dummare och dummare for varje liten sak jag gor. Jag har krossat glas, spillt kaffe, tappat bestick och bara gjort fel pa tok for manga ganger idag. Det var uttrottande.

Min daliga morgon pa jobbet ar antagligen den storsta orsaken till min lilla schitzofreni har idag. Det lojligaste ar ju att jag vet att jag kommer att vara battre imorgon... och dagen efter det... och dagen efter det. Fast just nu kanns det inte som att jag nagonsin kommer att hinna springa tillrackligt fort, bara tillrackligt manga tallrikar eller forsta mina instruktioner tillrackligt bra for att jag nagonsin ska kunna gora ett bra jobb. Jag ar frustrerad! Och jag ar frustrerad for att jag ar frustrerad dessutom. Det ar inte latt att heta Lina just nu tydligen... fast egentligen sa ar det ju det. Jag har ett heltidsjobb som ger mig bra mycket mer pengar an jag behover for att overleva, jag bor pa Fuerteventura dar det ar sommar aret om och jag har for tusan utsikt over havet fran min ytterdorr! Hur kan det INTE vara latt att heta Lina? Sager fornuftet, medan kanslorna skriker "Ak hem! Ak hem!". Schitzo? I alla fall inte langt ifran.

Sista ledigheten

Trots att jag mer eller mindre blev skramd till dods av Juan Carlos som stod och tokbankade pa dorren i morse, sa har jag haft en alldeles fantastiskt bra dag. Under helgen var han i Las Palmas for att halsa pa sin familj och da passade han ocksa pa att ta med sig sin motorcykel darifran och detta var ett av skalen till att han holl pa att banka in min ytterdorr idag pa morgonkvisten. Vi gick och hamtade hans motorcykel (en stor och fin Triumph som blev beundrad av otaliga forbipaserande sa snart han parkerade den) och sen akte vi en liten tur. Efter att han svangt runt i byn nagra ganger akte vi till ett café nere vid stranden och at lite frukost. Jag at en "baugette" med ost, skinka och tomater - en toast med andra ord, men typ tre ganger sa stor och sakert hundra ganger sa flottig an en vanlig sadan - som smakade utmarkt och som holl mig matt andra fram tills middagstid. Till den drack jag saklart den obligatoriska varma chokladen. Mindre nyttigt javisst... men mer gott. Efter frukosten (och efter att jag kickat JC pa fyra i rad) akte vi till hotellet dar jag traffade hotelldirektoren - som var nagot sa ovanligt som en valdigt lugn spansk man i 35 ars aldern - och skrev pa lite anstallningspapper. Jag fick dessutom folja med varldens kortaste lilla spanjorska, Teresa, for att prova ut min "uniform" infor morgondagen. Ja, men skratta ni... uniform... visst, visst... men skrattar bast som skrattar sist. Ni ar inte pa Kanarieoarna.

I alla fall... nar jag provat ut min sjukt snygga uniform - en bla kjol, vit skjorta med smala bla rander och en lurig vit vast - fick jag en snabb rundtur av "restaurangchefen" Ana i restaurangen och i koket dar jag ska jobba imorgon. Alla var kanontrevliga och det ska absolut bli intressant att borja jobba imorgon. Framfor allt ska det bli skont att ha nagonting att gora om dagarna... nu nar jag skrivit klart min uppsats till skolan och inte heller behover sta i ko tre timmar om dagen menar jag. Sa snart allt detta var klart akte jag och Juan Carlos pa en till liten kortistur med hans Triumph och den har gangen gled vi ner till hamnen och satt dar pa kajen ett tag och tittade pa batarna och vattenscootrarna som lag dar. Vadret vad alldeles lagom varmt och solen sken. Livet var harligt.

Resten av dagen har varit lugn. Jag har lagat mat, legat pa stranden (saklart), tittat pa lite tv (bland annat de tva malen som Spanien gjorde mot Ryssland i fotbolls-EM idag... go Spain!) och suttit har. Det har varit en fantastiskt trevlig dag och det basta av allt ar att min spanska har borjat lossna och jag har kunnat prata med massor med trevliga manniskor under hela formiddagen. Livet ar harligt, och imorgon borjar jag jobba pa riktigt!

Ursakter

Jag ar for ovrigt hemskt ledsen for de lite val langa inlaggen som dyker upp ibland, men jag har ju sa mycket tid och sa mycket att beratta... jag kan inte stoppa mig sjalv!

Anyhow... ni far skylla er sjalva om ni envisas med att lasa :)

puss mina karaste!

X-09884028-P

Det ser inte sa mycket ut for varlden, visst gor det inte? Om de hade talat om for mig hur manga bokstaver och hur manga siffror som skulle vara med i nummret hade jag lika garna kunnat hitta pa ett sjalv. X-09884028-P. Mitt N.I.E. Antligen.

En sadan svettig dag som denna har nog aldrig sett sin like pa denna jord, men nu ar den snart over och alla nummer jag behovde fixa idag ar fixade. Jag ar lugn. Dagen inleddes kl 04:15 i morse, da klockan ringde och jag stapplade upp ur sangen pa vingliga ben for att kla pa mig varmt och stoppa i mig lite frukost. Sen susade jag ivag i min lilla blaa Renault Clio som var en san dar liten minibil ni vet, som nastan blaser bort nar man kor ut pa en bro och som trots att man har gasen i botten tappar fart i uppforsbackarna om man har i en for hog vaxel. Klockan 06:04 kom jag i alla fall fram Puerto del Rosario, precis enligt planerna, och kunde for fjarde gangen placera framfor den olycksbadande polisporten - som koare nummer tva den har gangen.

Klockan 09:00 slogs portarna upp och damen bakom disken kom mycket val ihag mig sen i torsdags och slangde snabbt upp mitt N.I.E. pa banken. Jag fick ett kvitto som jag var tvungen att ta med till en bank i narheten for att betala for nummret och sen skulle jag komma tillbaka till henne och antligen fa ut mitt nummer. Det tog mig ett tag att hitta till en bank (och da ska tillaggas att det alltid finns en oversjo av banker i spanska sma stader - ungefar som det finns caféer och frisorer i Alingsas), men tillslut var jag aterigen tillbaka pa polisstationen med kvittot i hogsta hugg. En halv sekund senare hade jag pappret med mitt N.I.E. nummer och jag skulle aldrig mer i hela mitt liv behova sta i ko utanfor denna forskrackliga polisstation igen.

Nu var det bara en sak till att ta hand om. Mitt "social security" nummer (vad nu det har for motsvarighet i Sverige). Jag hade fatt en karta och en adress av Juan Carlos var jag skulle ta vagen for att hitta till ratt byggnad och jag satte mig i bilen och gav mig av. Dumt. Det hade kunnat vara gangavstand - om adressen varit ratt - men istallet tog det mig en halvtimme till att hitta parkeringsplats i denna lilla men overfulla hamnstad. Val parkerad inser jag snart att adressen jag fatt ar fel och far borja leta mig fram. Efter incidenten i Barcelona for en vecka sedan har jag nu borjat fraga folk om vagen om jag inte vet var jag ska (ett litet steg for manskligheten...), men trots detta sprang jag mer eller midre genom hela Puerto del Rosario innan jag hittade fram. Da hade jag nog fragat i alla fall fem olika personer om vagen. Men, men... val framme fick jag hjalp av varldens snallaste securitasvakt som fixade sa att jag fick ratt papper, en kolapp och hon sag till och med till sa att jag gick fram till det lediga skrivbordet nar det var min tur. Underbar liten dam. Att fa detta nummer gick i alla fall precis hur smartfritt som helst. Det tog val ungefar 10 minuter och sen var jag ute igen. Med alla nummer i besittning och fardig for dagen. Och svetten raaaaaann. Jag hade kutat runt i stan, ikladd full hostkladsmundering eftersom jag hade suttit still i kylan tre timmar den morgonen (nu var klockan dock runt halv elva och det var 25 grader varmt och stralande sol), sa ni kan ju tanka er att jag kande mig mindre frasch. Men det gick inte att sluta dar inte. Nu skulle jag ju tillbaka till bilen, som stod parkerad i andra anden av stan, for att snabbt som tusan kora tillbaka till Morro Jable och lamna tillbaka den innan klockan tolv. Det tog mig ungefar en timme och tio minuter att kora hela vagen den morgonen, nar det var morkt och inte en bil ute pa vagarna, och jag klev in i bilen kl 11:02. Med hansyn for kansliga lasare (mamma) tanker jag inte tala om nar jag kom fram, men hem kom jag i alla fall och jag har aldrig tagit en mer valbehovd dusch an den jag tog nar jag kom tillbaka hem i formiddags.

Resten av dagen har varit utomordentligt trevlig. Jag lyxade till och med till det med en stor (och dyr) glass pa en liten restaurang precis nere vid stranden. Sa dar satt jag och blickade ut over fonsterputsblatt vatten och njot av att kanna mig lugn och nojd med tillvaron. Idag fick jag mitt N.I.E. och pa onsdag borjar jag jobba. En sadan bra dag det har varit.

Fjarde gangen gillt?

Imorgon hander det. Imorgon ar avgorande for min framtid. Nej riktigt sa dramatiskt ar det val egentligen inte, men nastan. Imorgon bitti ska jag upp klockan fem igen och for fjarde gangen aka in till Puerto del Rosario och stalla mig i ko utanfor polisstationen klockan 06:00 - 09:00. Juan Carlos, som inte ar hemma den har helgen, har hyrt en liten bla clio till mig som jag idag varit och hamtat och tankat (tydligen sa lamnar man inte tillbaka hyrbilarna med full tank har i Spanien) och den star nu parkerad och klar nedanfor trappan, redo att ta mig anda fram till polisstationsporten imorgon bitti.

Jag ar orolig. Jag ar orolig och nervos och jag har gatt igenom allt som kan ga fel under morgondagen. Det kan vara vad som helst fran att bilen blir stulen under natten och jag inte har nagon mojlighet att ta mig till Puerto del Rosario imorgon, till att damen bakom kassan inte kommer att forsta mig. Da blir det inget N.I.E.-nummer och da ar det bara att packa vaskorna och aka hem till Sverige igen. Atta veckor i fortid. Det kommer att visa sig imorgon.

Hall tummarna for mig... Jag ar orolig.