Día #1

Annu en dag har snart passerat har nere pa Kanarieoarnas torraste o och jag har spenderat tva timmar av den i varldens langsta ko och tre och en halv timme pa en buss. Men mer om det senare. Lat mig borja fran borjan...

Sondag kl 12:51. Jag inser att jag precis missat ett arlanda expresstag och att jag kommer att komma mycket senare till flygplatsen an planerat. Svetten borjar rinna och nasta tag tar for eeeevigt pa sig att lamna stationen. Jag ar inte bra pa att hantera stressade jag-maste-hinna-med-mitt-flyg situationer. Svettdropparna visade sig dock bara vara sloseri med kroppsvatska, eftersom mitt plan beraknades avga 50 minuter for sent och istallet for att behova rusa runt mellan incheckningsdiskar och sakerhetskontroller fick jag snallt sitta och vanta i tva timmar.

Flygresan forde med sig svullna fotter och en stel nacke, men gick for ovrigt smartfritt och jag var vid gott mod nar jag landade i Barcelona. "Antligen tillbaka i Spanien!" tankte jag glatt och letade mig fram till flygbussarna utanfor Barceonas numera valkanda flygplats. Nar jag kliver av vid Plaza Cataluña ungefar 30 minuter senare inser jag dock att jag inte kommer ihag var vandrarhemmet dar jag ska sova under natten ligger. Jag hade haft sa brattom till flygplatsen pa formiddagen att jag helt glomt bort att dubbelkolla var jag skulle ga nar jag val kom fram till Barcelona. Men det har skulle inte vara nagra problem. Jag hade sett var hotellet lag, pa en karta lite snabbt nar jag bokade hotellet for tre veckor sen, sa det var ju lugnt... trodde jag i alla fall och borjade traska ner langs La Ramla (en turistgata som var ungefar 500 mil langre an jag kom ihag den). Jag hade ett svagt minne av att jag skulle langs ner pa denna gata och sen ta vanster in pa nagon lite sidogata, men jag tankte i alla fall stanna pa turistinformationen for att plocka med mig en karta over stan sa att jag snabbare skulle kunna hitta gatan. Nar jag kommer till informationen ar det varldens langsta ko och jag har inget som helst intresse av att sta dar och vanta (och dessutom kostade kartan 1 euro), sa jag traskar vidare... helt overtygad om att jag kommer att hitta fram utan problem. Hur svart kan det vara liksom?

For svart for mig i alla fall, visade det sig snart for nar jag promenerat hela La Rambla ner har jag fortfarande inte hittat min gata. Jag bestammer mig for att ga tillbaka upp till turistinformationen, som ligger i helt andra anden av La Rambla , for att kopa en karta i alla fall och vander saledes pa klacken. Val framme vid turistinformationen sjunker hjartat ner i fotterna pa mig - stangt. Klockan ar da 21:00 och jag har varit ute och gatt med min packning i ungefar en timme. Kartlos, trott och med en lojlig uppfattning om att jag maste minsann klara allting sjalv, sa vander jag aterigen pa klacken och gar tillbaka ner langs den folktata gatan. Efter att jag gatt fram och tillbaka langs La Rambla tre ganger till slutar det med att jag satter mig i en taxi. Langst ner pa La Ramla, efter tva timmars letande efter en ynka liten sidogata, vinkar jag till mig en taxi och ber honom kora mig till mitt lilla hotell. Nar taxin tio minuter stannar utanfor Hostal Portugal har han kort mig i en cirkel. Det visade sig att nar jag klev pa taxin hade jag statt precis bredvid den gata som hotellet lag pa utan att se den. Sa vad som hade kunnat bli en 300 m lang gangvag langs denna lilla sidogata blev en 3 km lang taxiresa som kostade mig 6 euro och all min vardighet. Jag vet inte varfor, men Barcelona avskyr mig.