Blod, svett och kaffe

Finns det nagon dar ute som kommit pa hemligheten med att leva i nuet och att vara fornojsam med sin tillvaro istallet for att jamt ga runt och tanka: "nar DET hander DA kommer allt att bli battre" eller, "om jag bara bodde DAR sa skulle jag vara gladare"? Om det gor det, vill ni vara sa snalla att tala om for mig hur man bar sig at? Jag borjar namligen nastan tro att jag ar schitzo, sa som min sinnesstallning flanger fram och tillbaka med varje dag som gar. Idag kanner jag mig lite mer krisig an vanligt och onskar nastan att jag fick aka hem och sitta och stirra ut genom koksfonstret pa ett gratt Stockholm med regnet smattrandes pa rutan utanfor. Fast samtidigt sa vet jag att om jag nu fick som jag i alla fall TROR att jag vill ha det, om jag verkligen kunde aka hem imorgon och sitta dar hemma pa Ekensbergsvagen 18 och stirra ut over Essingen i regnet, da skulle jag inte alls vara gladare. Antagligen skulle jag onska att jag kunde fa ligga pa stranden har i stallet och sitta och titta ut over havet med en klarbla himmel och en stralande sol ovanfor mig. Varfor ska det vara sa? Varfor envisas vi med att tro att graset alltid ar gronare pa andra sidan - till och med nar vi egentligen vet innerst inne att det inte ar det?

Igar borjade jag jobba. Igar gjorde jag min forsta utav 40 (mer eller mindre) arbetsdagar har pa Fuerteventura och om jag i fredags trodde att jag skulle fa tva lugna manader framfor mig pa jobbet sa kan jag ju meddela att jag nu fatt tanka om. Jag vet inte om jag var svettigare efter att jag legat pa stranden tre timmar igar eller efter att jag jobbat mina forsta fyra timmar ute i restaurangen idag. Det var helt forskrackligt stressigt och jag har aldrig varit med om att jag gang pa gang lyckats gora fel efter fel och fatt kanna mig dummare och dummare for varje liten sak jag gor. Jag har krossat glas, spillt kaffe, tappat bestick och bara gjort fel pa tok for manga ganger idag. Det var uttrottande.

Min daliga morgon pa jobbet ar antagligen den storsta orsaken till min lilla schitzofreni har idag. Det lojligaste ar ju att jag vet att jag kommer att vara battre imorgon... och dagen efter det... och dagen efter det. Fast just nu kanns det inte som att jag nagonsin kommer att hinna springa tillrackligt fort, bara tillrackligt manga tallrikar eller forsta mina instruktioner tillrackligt bra for att jag nagonsin ska kunna gora ett bra jobb. Jag ar frustrerad! Och jag ar frustrerad for att jag ar frustrerad dessutom. Det ar inte latt att heta Lina just nu tydligen... fast egentligen sa ar det ju det. Jag har ett heltidsjobb som ger mig bra mycket mer pengar an jag behover for att overleva, jag bor pa Fuerteventura dar det ar sommar aret om och jag har for tusan utsikt over havet fran min ytterdorr! Hur kan det INTE vara latt att heta Lina? Sager fornuftet, medan kanslorna skriker "Ak hem! Ak hem!". Schitzo? I alla fall inte langt ifran.