Differentierad kultur - Kompletteringsuppgift i kursen kommunikation och information

Forskare tycker tydligen om att dela upp saker i olika fack. Man vill dela upp, etikettera och skilja det ena från det andra. Kultur kan alltså inte bara få vara kultur eftersom skillnader och olikheter ibland förekomer och alla dessa olika "kulturtyper" måste få utrymme för förklaring. En grov, första indelning skulle kunna vara att dela upp kulturen i de olika geografiska områden där den tar sig uttryck, t.ex. svensk, japansk, eller sydafrikansk kultur. Men om man sedan skulle gräva sig lite djupare ned i t.ex. vår egen svenska kultur, så upptäcker man dock snart att även här, i detta lilla, glesbebyggda land, förekommer det kulturnyanseringar och därmed måste man återigen sätta sig ner och dela upp, etikettera och skilja det ena från det andra. Resultatet av detta blir att två nya indelningar dyker upp; nämligen hög- och lågkultur; eller kanske fin- och populärkultur för en lite mer ”modern” benämning. Finkulturen skulle t.ex. kunna innefatta teater och konst, högutbildade och lärda män (under upplysningen åtminstone) och symfoniorkestrar, medan populärkulturen uppstod under 1800-talet som en mer ”industriellt producerad och marknadsbaserad kultur” (Gripsrud, s.126) där t.ex. musik och böcker masstillverkades för att sedan säljas till "vanliga" människor.

Det är en tapper ansats av kulturforskarna att dela upp våra skilda livsstilar i dessa olika fack och jag måste medge att de lyckas ganska bra med att placera var och en av oss i våra ”korrekta” ramar. Avvikelser och andra problem dyker dock alltid upp i samband med sådana här generaliseringar just för att de är precis detta - generella. För var hör t.ex. den som både brukar gå på museum OCH lyssna på kommersiellt producerad musik? Generaliseringar är därmed svåra att göra och de blir sällan objektiva. För vem är det egentligen som tilldelats fullmakten att göra denna indelning och tillhör denne något av facken? Vilket fack skulle det i så fall vara och skulle detta fack då få högre status än det andra? Kommer inte indelningen av kulturen - eller åtminstone synen på den - att skilja sig åt beroende på utifrån vems synvinkel indelningen görs?

Låt oss göra ett experiment och låta någon annan ge en ”icke-officiell” syn på fin- och populärkultur (Jag tänker här använda mig själv som exempel eftersom jag har mer eller mindre obegränsad tillgång till mina egna tankar och är ganska välbekant med mitt egna perspektiv på livet). Namnet finkultur har, enligt min åsikt, en snobbig, överklassklang. Det låter som ett fack vilket bara de finaste, rikaste och mest sofistikerade får tillhöra. Ett hemligt samfund bakom låsta dörrar som sitter i tweedkavaj (läs britter) och röker cigarr medan de kritiskt diskuterar det ”vanliga folkets” okunnighet. Hit hör jag uppenbarligen inte då jag varken är rik eller har smak för cigarrer. Populärkultur då. Detta har snarare en lite rebellisk framtoning; som någonting som vill bryta sig loss från det konservativa. Man vill elda upp tweedkavajen och fimpa cigarren för att istället beväpna sig med sprayburkar och liberalt tänkande. Populärkulturen är föränderlig och följer samhällets modesvängningar. Det är ”hippt”, lättillgängligt och kanske till och med lite förbjudet ibland. Inte heller här passar mitt lite för konservativa jag in. Jag är ingen rebell och förbjudna saker skrämmer mig mer än de tilltalar. Så enligt min egen synvinkel hör jag uppenbarligen inte till något av dessa två fack, medan den generella indelningen av vår nyanserade kultur antagligen hade placerat mig som anhängare till populärkulturen. Men och andra sidan... ingen regel utan undantag och ingen generalisering utan avstickare.

Medvind

Alltså vissa dagar... vissa dagar så verkar allting bara falla på plats och alla problem ordna upp sig på en och samma gång. Igår låg jag nästan på golvet och sparkade och skrek av frustation, precis som den lilla barnunge jag är, för att jag inte vill bo här i Stockholm och för att livet i allmänhet kändes som en enda stor hög av tråkiga gamla bamsetidningar där ingenting nytt eller spännande händer. Igår var jag dessutom arbetslös och såg fram emot att spendera sommaren med att leva knapert på knäckebröd och vatten och bo under en gran eftersom ingen inkomst skulle dimpa ner på kontot förrän tidigast i slutet av augusti månad. Igår var allt förskräckligt.

Och så kom idag. Idag studsade jag hemåt i solskenet med en påse vindruvor, tvättmedel och remuladsås och lyckades tajma både bussar och tunnelbanor på sekunden (det var dock efter att jag glömt kliva av i slussen och var tvungen att åka tillbaka två stationer). Idag sitter jag här med två jobberbjudanden och vet helt plötsligt inte riktigt vad jag ska göra med alla jobbmöjligheter inför sommaren... och just idag känns Stockholm som ett ganska bra ställe. Dessutom ska det tilläggas att den ytterst ovälkomna, fem sidor långa och förskräckligt omotiverade uppsats som jag fått för mig skulle lämnas in på onsdag nästa vecka (alltså om åtta mikrokorta dagar) inte alls skulle in då, utan fick sin deadline uppflyttad till den 10 juni istället. Man behöver inte vara särskilt matematiskt begåvad för att räkna ut att det är en hejdundrandes massa fler minuter fram tills dess och vår föreläsare välkomnades näst intill med stående ovationer och tårögda tacktal då han framförde dessa nyheter i vår föreläsningssal under förmiddagen idag.

Vissa dagar löser sig visst allt och jag vet precis vem jag har att tacka för denna vindpust i rätt riktning. För dem av er som tror att såna här dagar dyker upp lite slupmässigt, sådär ibland här och där, kan ju komma och prata med mig. Jag vet bättre.

Blogguppehåll?

Efter att fått veta att jag blivit petad från VIP blogglistan av ingen annan än min alldeles egna syster - utan tvekan under påverkan av sin ondskefulle make - så kändes det som att det var dags att komma över denna skrivtorka som rått under de senaste månaderna. Nu har i alla fall bloggen har fått sig en liten ansiktslyftning och jag ska göra vad jag kan för att se till att det inte dröjer ett halvår till nästa inlägg - om det nu är så att det verkligen finns ett intresse för att läsa mina väl genomtänkta(?) rader.

Men... mer än såhär blir det inte idag. Jag antar att jag skulle kunna skriva och berätta om min fantastiskt trevliga långhelg nere på västkusten tillsammans med familj och en underbar gammal skara vänner, eller om mitt totala panikutbrott här hemma i Gröndal utmed kvällskvisten som en följd av denna fantastiskt trevliga långhelg, men det får bli till en annan gång... eller inte alls. Time will tell.