Vad ar val en dag pa stranden...

Idag har varit en riktig gora-ingenting-jag-ar-pa-charter-resa-dag. Jag sov lange (eller iaf langre an till kl 5 som blivit nagot av en rutin pa sistone), tog det lite lugnt pa morgonen och njot av att kanna mig ledig. Klockan ett gick jag till hotellet for att traffa Juan Carlos. Vi skulle ata lite och sen aka till en strand nagra kilometer har ifran med tva tyska damer. Jag trodde vi skulle ner i personalmatsalen och ata nagonting, men inte da... han traskade in i hotellrestaurangen (han ar ju inte Assistans Manager for inget tydligen) och vi satte oss och at lite buffe dar. Det var lite kul att fa spana in min framtida arbetsplats (om allt gar vagen pa mandag dvs, annars drar jag till Santiago). Restaurangen ar ingenting som buffen pa Iberostar hotellet dar jag jobbade forra sommaren. For det forsta hade de inte lika mycket mat... och inte heller riktigt lika god. Dessutom ar sjalva restaurangen sakert bara en fjardedel sa stor som den pa Iberostar (tack och lov) och tempot var inte sarskillt hogt. Sa det verkar som om jag kommer fa tva lugna manader pa jobbet framfor mig. Om nu det blir bra eller daligt far vi se om en vecka.

Efter maten akte vi till Tierra Dorada som ungefar betyder "golden earth" (svenska later aldrig lika snyggt, sa ni fick en haftig engelsk oversattning istallet... varsegoda!) Det ar en strand som egentligen ar samma strand som den som ligger precis nedanfor mitt hus, men lite langre uppat landet... sa for att komma hit behovde vi aka bil i ungefar 10 minuter. Vadret var inte sarskillt bra (jag tror till och med att det regnade nagra droppar pa oss i borjan) och det blaste sa mycket att sanden kandes som glassplitter pa benen, MEN... vilken fantastisk strand! Vi hittade ett lite mer vindstilla horn till slut och vadret blev faktiskt ganska bra efter nagon timme. Jag var i alla fall mycket nojd med var lilla utflykt.

Igarkvall gick jag forresten faktiskt ut en snabbis pa kvallen. Jag foljde med Juan Carlos till en liten bar har i Morro Jable som hette San Borondon. Det var en fantastiskt trevlig liten bar som var precis hur spansk som helst. Jag gillade den genast. Dessutom bjods det pa livemusik. Tva jattespanska señores, Jorgo och Hector (uttal Djordjo och Ector for er som vill lasa hogt), som spelade gitarr och sjon. Det var helt underbart spanskt och jag foralskade mig genast i denna fantastiska lilla bar, San Borondon.

Nu ska jag ga och skriva vidare pa min review som fortfarande inte ar klar och som antagligen aldrig kommer att bli klar efter som jag pa min motivationsskala ligger runt -460 just nu. Men, det behover ju inte ni bekymra er om, sa har kommer istallet lite bilder fran Tierra Dorada. och om ni forestaller er alla bilderna ungefar en miljon ganger finare, sa vet ni hur det var att sitta dar i sanden pa riktigt.

Byrakrati igen

Har far ni ett ord som sammanfattar min gardag: SUCK!!!

Det finns namligen ett speciellt nummer som jag namnt tidigare - NIE numret som jag maste ha for att fa borja jobba. Detta nummer staller till sa mycket problem att jag bara vill borja grata. Igar var jag hos polisen i Puerto del Rosario for tredje gangen den har veckan. Jag gick upp klockan fem som planerat, kom fram till Puerto ungefar kl 06:00 och stallde mig i ko, precis som jag gjort de tva ganger tidigare. Den har gangen var jag dock hoppfull att detta skulle vara min sista gang i denna forskrackliga ko, for nu hade jag faktiskt med mig allting som jag behovde for att fa mitt himla personnummer. Dessutom ar det ju alltid tredje gangen gillt... eller?

NEJ! detta ar uppenbarligen ett typiskt falskt talesatt, for pa mandag morgon maste jag tillbaka till polisen igen och koa i ytterligare tre timmar. Trots att jag hade alla papper jag behovde och allt verkade ga bra nar jag va inne pa polisen igar, sa visade det sig att det papper jag fick med mig tillbaka hem med en liten stampel pa, inte alls var det papper som Juan Carlos behovde for att jag skulle fa borja jobba. Det tar tva veckor for mitt NIE att komma, alltsa sjalva kortet, men NUMRET borde jag tydligen ha kunnat fa redan igar. Juan Carlos forsokte ringa till polisen och prata med dem, men blev runtskickat till hoger och vanster utan att komma fram till nagon som kunde hjalpa till. Efter 45 minuters ringande slangde han pa luren, sa "vamos a Puerto del Rosario" och slappte allt han holl pa med pa jobbet. Sa vi satte oss i bilen och akte tillbaka till polisen i Puerto, for andra gangen den dagen. Vi rusade in till polisen tio minuter innan de skulle stanga och Juan Carlos far tillslut, efter mycket vadjande, prata med damen som hjalpt mig tidigare under dagen. De pratade i kanske 5 minuter och jag forstod ungefar 10 % av hela konversationen, men det slutade i alla fall med att jag skulle komma tillbaka pa mandag och da skulle de ha fixat nummret till mig. Sen satte vi oss i bilen och akte hem igen - fard nummer fyra den dagen och fard nummer tio denna veckan.

Det blev en hektisk morgon/formiddag. Fick vi inte ordning pa nummret skulle jag inte fa nagot jobb och utan ett jobb kan jag inte stanna har. Det var ett tag nar jag satt dar i bilen som jag var ganska saker pa att jag idag skulle sitta pa ett plan hem - pank och med branda fotter. Men... sa blev det inte... Juan Carlos har tydligen losningar pa allt. Sa pa mandag.... FJARDE gangen gilt, har han hyrt en bil at mig (han ar inte hemma och kan inte kora mig) sa att jag kan aka dit och stalla mig i kon kl 06:00 igen. Blir det nagot problem den har gangen vet jag inte vad jag tar mig till.

Sa till alla er som nagon gang i livet ska skaffa er ett N.I.E. Gor det ifran Sverige!!! Ett AR i forvag!

Sol, sand och stek.

Fuerteventura ar en rolig liten o och det finns ju faktiskt bra grejjer med att vara har... jag kande mig sa valdigt negativ efter forra inlagget och jag vill ju inte att ni ska tro att jag bara gar runt och ar arg pa det har landet HELA tiden, for det ar jag ju faktiskt inte. Naval... Fuerteventura. Det finns egentligen ingen vaxtlighet har pa on over huvud taget, inga sjoar, och inget regn. Det ar som att bo i en jattestor sandlada. Berg, eller i alla fall sand- och grushogar, finns det dock mycket av och langs med havskanten breder vita strander ut sig. Det ar ett valdigt, valdigt annorlunda landskap. Havet ar klarblatt, som fonsterputs ungefar, och den kritvita sandstrand som ligger nagra hundra meter nedanfor mitt hus stracker sig 40 kilometer langs med kusten utan avbrott.

Borjan pa standen ungefar 300 meter rakt ner fran mitt hus.

Jag bor i en lagenhet tillsammans med Manuela, en valdigt hemlig liten dam som jobbar pa samma hotell dar jag ska jobba. Vi delar egentligen bara koket (som hon inte verkar anvanda) och tvattmaskinen. Annars har jag har ett eget rum med tva sangar langst in i lagenheten och en egen liten toalett med dusch. Hennes lagenhet ligger precis bredvis Juan Carlos, sa jag brukar springa fram och tillbaka mellan husen eftersom Juan Carlos har internet. Koket ar en ganska otrevlig plats tyvarr och innehaller egentligen bara tva gafflar och en stekpanna, men man far gora vad man kan med det lilla man har och idag lyckades jag faktiskt laga lite "riktig" mat - namligen pannkakor. Not my best work ever, men det funkade. Jag blev ju i alla fall matt. Forhoppningsvis kommer jag att fa ata pa hotellet de dagar som jag jobbar och i sa fall kommer jag slippa laga mat varje dag, vilket skulle vara hur skont som helst. Mest for att det kostar massa pengar och tar tid, men ocksa for att koket jag har tillgang till har inte ar sa forskrackligt valutrustat. Dessutom har jag upptackt att jag inte vet hur man lagar (mindre onyttig) mat av spanska ingredienser. Hur jag klarade mig 5 manader i Santiago i fjol ar ett under. Well... jag maste skriva klart mitt referat till en kurs i skolan. Neeeeej, jag ar fortfarande inte klar, men jag jobbar pa det. Om an langsamt. Naval... det var allt for idag. Hasta la próxima!

Utsikt fran lagenheten. Tyvarr syns inte stranden, men havet duger gott och val for att gora det till en trevlig syn nar man kliver ut genom dorren pa morgonen.

Jag lyckades branna mig forsta dagen ute pa stranden. Har ser ni resultatet av en 40 minuter lang promenad langs stranden utan solskyddsfaktor pa benen. Vem visste att man kunde branna sig pa fotterna?

Papper, polis och phrustration

Det finns vissa saker har i Spanien som kan gora en galen. For det forsta vagrar de satta namn pa busshallsplatserna, sa man vet aldrig var man ar eller nar man ska ga av. For det andra har vi maten... alltsa... hur... suck... ja... lat oss bara saga att det ar ett under att spanjorerna inte ar tjockast i hela varlden. Till sist har vi bristen pa information till ALLT, vilket for oss till dagens tema - hur man skaffar sig ett N.I.E. nummer.

For att jag ska fa jobba har under dehar tva manaderna maste jag ha ett spanskt personnummer for utlanningar - ett N.I.E. nummer. For att skaffa sig detta maste man ta sig till la Policía Nacional, som i mitt fall ligger i Puerto del Rosario ungefar atta mil norrut. Bussen tar ungefar tva timmar en vag och kostar 8,60 euro. Den bussen har jag nu akt med tre ganger och kommer imorgon att gora min fjarde (och forhoppningsvis sista) resa. Jag har alltsa varit pa polisen tva ganger redan. En gang igar da jag lamnade Morro Jable kl 06:30 for sta i ko i en och en halv timma bara for att inse att jag kommit dit for sent och inte fick komma in till polisen. Tydligen delar de bara ut ett visst antal nummer varje dag, och jag stod for langt bak i kon. Det var alltsa bara att satta sig pa bussen igen och aka hem.

Idag akte jag dit igen. Den har gangen fick jag skjuts 05:00 och vi stod redo i kon ungefar 05:50. Jag behovde dock bara sta i kon i tva timmar eftersom Juan Carlos, som antagligen ar varldens mest omtanksamma manniska stod, lat mig sova en timme i bilen medan han stod i kon at mig. Klockan 06:45 akte han tillbaka till Morro Jable och jag stod sedan som nummer tre i kon in till polisen i tva timmar fram tills att de oppnade klockan 09:00. Den har gangen sag det ljust ut. Jag kom in och behovde inte vanta sarskillt lange, i alla fall inte efter att jag redan koat i tva timmar. Efter att jag pratat med damen bakom skrivbordet visade det sig dock efter inte mer an en halv minut att jag inte skulle fa mitt nummer idag heller. Hon gav mig ett papper att fylla i, men tydligen sa behovde jag ett intyg fran hotellet att jag skulle jobba dar (vilket ar lite lurigt, eftersom jag inte far jobbet innan jag fixat mitt N.I.E.) innan jag kunde fa mitt N.I.E. Ni kan ju tro att jag kande mig lagom frustrerad. Hur kan det inte finnas information nagon stans eller nagon som vet vad man behover ha med sig till polisen, sa att man kan ta med sig det INNAN man statt i ko tre timmar? Well... sant ar livet tydligen, och det var bara att gilla laget. Jag fick springa till busstationen och spenderade sedan de narmaste tva timmarna med att halvsova pa en buss overfull med tyska turister.

Sa idag har jag inte fatt mycket gjort och imorgon ar det dags igen. Upp klockan 05:00, kora till Puerto del Rosario med Juan Carlos, sta i ko i tre timmar och SEN... forhoppningsvis... ska jag val fa ordning pa det dar numret. Nu har jag passkopior, en ifylld ansokningsblankett for N.I.E. numret och kopia pa den, ett intyg fran jobbet (som Juan Carlos skrev ihop pa en halv sekund) och 6 foton, pa vilka jag ser ut som om jag inte sovit pa hela natten (vilket ocksa var fallet nar de togs i morse klockan 08:25). Sa om jag inte far N.I.E. nummret imorgon ar det stor risk att nagon aker pa en small.

Día #1

Annu en dag har snart passerat har nere pa Kanarieoarnas torraste o och jag har spenderat tva timmar av den i varldens langsta ko och tre och en halv timme pa en buss. Men mer om det senare. Lat mig borja fran borjan...

Sondag kl 12:51. Jag inser att jag precis missat ett arlanda expresstag och att jag kommer att komma mycket senare till flygplatsen an planerat. Svetten borjar rinna och nasta tag tar for eeeevigt pa sig att lamna stationen. Jag ar inte bra pa att hantera stressade jag-maste-hinna-med-mitt-flyg situationer. Svettdropparna visade sig dock bara vara sloseri med kroppsvatska, eftersom mitt plan beraknades avga 50 minuter for sent och istallet for att behova rusa runt mellan incheckningsdiskar och sakerhetskontroller fick jag snallt sitta och vanta i tva timmar.

Flygresan forde med sig svullna fotter och en stel nacke, men gick for ovrigt smartfritt och jag var vid gott mod nar jag landade i Barcelona. "Antligen tillbaka i Spanien!" tankte jag glatt och letade mig fram till flygbussarna utanfor Barceonas numera valkanda flygplats. Nar jag kliver av vid Plaza Cataluña ungefar 30 minuter senare inser jag dock att jag inte kommer ihag var vandrarhemmet dar jag ska sova under natten ligger. Jag hade haft sa brattom till flygplatsen pa formiddagen att jag helt glomt bort att dubbelkolla var jag skulle ga nar jag val kom fram till Barcelona. Men det har skulle inte vara nagra problem. Jag hade sett var hotellet lag, pa en karta lite snabbt nar jag bokade hotellet for tre veckor sen, sa det var ju lugnt... trodde jag i alla fall och borjade traska ner langs La Ramla (en turistgata som var ungefar 500 mil langre an jag kom ihag den). Jag hade ett svagt minne av att jag skulle langs ner pa denna gata och sen ta vanster in pa nagon lite sidogata, men jag tankte i alla fall stanna pa turistinformationen for att plocka med mig en karta over stan sa att jag snabbare skulle kunna hitta gatan. Nar jag kommer till informationen ar det varldens langsta ko och jag har inget som helst intresse av att sta dar och vanta (och dessutom kostade kartan 1 euro), sa jag traskar vidare... helt overtygad om att jag kommer att hitta fram utan problem. Hur svart kan det vara liksom?

For svart for mig i alla fall, visade det sig snart for nar jag promenerat hela La Rambla ner har jag fortfarande inte hittat min gata. Jag bestammer mig for att ga tillbaka upp till turistinformationen, som ligger i helt andra anden av La Rambla , for att kopa en karta i alla fall och vander saledes pa klacken. Val framme vid turistinformationen sjunker hjartat ner i fotterna pa mig - stangt. Klockan ar da 21:00 och jag har varit ute och gatt med min packning i ungefar en timme. Kartlos, trott och med en lojlig uppfattning om att jag maste minsann klara allting sjalv, sa vander jag aterigen pa klacken och gar tillbaka ner langs den folktata gatan. Efter att jag gatt fram och tillbaka langs La Rambla tre ganger till slutar det med att jag satter mig i en taxi. Langst ner pa La Ramla, efter tva timmars letande efter en ynka liten sidogata, vinkar jag till mig en taxi och ber honom kora mig till mitt lilla hotell. Nar taxin tio minuter stannar utanfor Hostal Portugal har han kort mig i en cirkel. Det visade sig att nar jag klev pa taxin hade jag statt precis bredvid den gata som hotellet lag pa utan att se den. Sa vad som hade kunnat bli en 300 m lang gangvag langs denna lilla sidogata blev en 3 km lang taxiresa som kostade mig 6 euro och all min vardighet. Jag vet inte varfor, men Barcelona avskyr mig.

Framme

Dasa mina kara lasare, har ett nytt kapitel i denna blogg tagit sin borjan... Igar kl 15:50 (ungefar en timme senare an planerat) lamnade mitt plan mot Barcelona Arlanda och ungefar fyra timmar senare satte jag fotterna pa Spansk mark. Idag ar jag framme i Morro Jable, en liten liten pueblo i sodra delen av Fuerteventura, efter en trottsam kvall i Barcelona och en olidlig flygresa hit idag, som innefattade ett plan fullt av barn och ett halsont som hette duga.

Men... det ska ni fa hora om en annan dag. Klockan ar mycket och imorgon ska jag upp tidigt for att bege mig till Puerto del Rosario - huvudstaden - for att fixa mitt NIE-nummer. Nar jag gjort det har jag sannerligen integrerat mig i det spanska samhallet med ett jobb, ett bankkonto, en spansk mobil och det dar spanska personnumret for utlanningar. Sa... for idag... adjoss!

och en sak till... kanarieoarna ager :)