El premio del idioma

Under högstadiet var språk det värsta jag visste. Jag läste spanska under 50 olidliga minuter fyra gånger i veckan under nästan tre års tid på Östlyckeskolan i Alingsås, och jag avskydde det. Jag avskydde våra böcker. Jag avskydde vår lärare. Jag avskydde vårt klassrum och jag avskydde spanska. Allt som allt läste jag spanska under fem läsår, men trots att jag fick MVG på mitt allra sista prov när jag gick första året på gymnasiet, kunde jag ingenting. Jag förstod varken språket eller orsaken till att jag pinats med att fylla i stencil efter stencil med ordluckor i meningar som "Ayer, Maria _____ (äta) pollo". Så efter att jag satte punkt på den där sista skrivningen i spanska var jag övertygad om att jag aldrig skulle sätta foten i ett klassrum för att lära mig ett språk igen... och jag var nöjd.

Men så åkte jag till Spanien och spenderade mina första fem månader där i ett spanskt klassrum och fyllde i stencil efter stencil och ordlucka efter ordlucka. Jag lyssnade på dialog efter dialog och rabblade ändelse efter ändelse fyra timmar om dagen, fem dagar i veckan under fem månaders tid. Det var uttröttande, slitsamt och förskräckligt tråkigt... men jag älskade det och språk är idag det bästa jag vet. Den här gången var det frivilligt, och den här gången lyckades jag faktiskt lära mig någonting användbart. Jag lärde mig orden och när jag gick ut ur klassrummet var jag fortfarande omgiven av dem. Jag var fortfarande i Spanien och jag kunde använda min spanska.

Det var den konstigaste känslan, när jag insåg att jag faktiskt förstod människorna omkring mig. Och det var ännu värre när jag insåg att jag faktiskt lyckats umgås med en grupp spanjorer en hel kväll utan att jag behövt fundera över det. Kanske var det lite så det kändes när man precis lärt sig läsa. Helt plötsligt kan man inte titta någonstans utan att förstå vad som står över allt. Man är precis där man alltid varit, men plötsligt förstår man omgivningen... utan att ens behöva försöka. Det var i alla fall en underbart härlig känsla som varade ända fram till att jag kom hem. Missförstå mig inte nu, det var underbart att få komma tillbaka till Sverige och till allt som var så vanligt; så hemma. Men här pratades det ingen spanska och så fort jag satte min fot på svensk mark började spanskan ramla ur mig. Det var som om jag hade ett hål i bakhuvudet där alla ord jag slitit så hårt med att stoppa in, ramlade ut igen med varje steg jag tog.

Jag har inte haft en riktig konversation på spanska sen jag kom hem i början av augusti förra året och jag tror nästan att jag började tvivla på att jag kom ihåg hur man formade orden. Ju längre tiden gick, desto mer osäker blev jag och drog mig för att prata spanska även om en möjlighet till det dök upp... men så kom idag. Jag vet inte varför jag kände mig extra modig just idag - denna förskräckliga, februarikalla söndag - men en möjlighet dök upp och den här gången vände jag mig om och presenterade mig för den. Hon var från Argentina och pratade inte ett ord svenska och knappt någon engelska. Efter att vi pratat en liten stund frågade hon mig hur det kom sig att jag pratade spanska och jag blev helt ställd när jag insåg att jaa... jag kan faktiskt spanska.

Språk är fantastiskt. Det är en helt oslagbar känsla att kunna vända sig till annan människa, från ett annat land, och prata med denna på dess modersmål. Extra tuff får man dessutom känna sig om det sitter ett gäng svenskar runt omkring som inte förstår vad ni sitter och pratar om. Japp... språk är fantastiskt. Första gången en ny värld öppnade sig framför mina ögon var när jag lärde mig läsa. Andra gången var när den där spanska polletten föll ner.