Jag tycker nog att jag lyckats hålla mig utanför denna blogg-hysteri ganska länge, men med en ny utbildning och nya åtaganden har nu även jag fallit dit.
Dagboksskrivande har aldrig riktigt varit min grej. Det tar på tok för mycket tid och kräver en allt för stor ansträngning från min sida för att jag någonsin ska lyckas få rutin på det. Därför skulle man kunna tro att jag gråter och sliter mig i håret, nu när vi förstaårare på medieteknik på KTH fått i uppgift att varje vecka skriva någonting om vad vi lär oss på våra föreläsningar. Vänta nu... lär oss? Ajdå. Det här kan bli svårt.
Jag tänker dock inte slita mig i håret idag och inte heller tänker jag börja gråta över denna tillsynes förskräckliga uppgift för en misslyckad dagboksskrivare som mig själv. Istället tänker jag göra mitt allra bästa för att anamma den möjlighet som detta faktiskt är, att en gång för alla lyckas föra en regelbunden nedteckning av... Reflektioner, just det. Jag ska göra reflektioner.
Detta, mina kära vänner, är historien bakom mitt uppdykande här på webben och egentligen den enda orsaken till att jag idag kan räkna mig själv som en av de lyckliga, få miljoner människor som redan förstått vad det innebär att ha en blogg - nämligen ännu en orsak att spendera ännu en timme framför datorn varje dag. Tack blogger.com!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar